Tolerans för ”oliktänkande” åsikter

I grund och botten gillar jag att människor har olika åsikter, olika perspektiv och olika förhållningssätt, om inte människor skulle vara olika skulle vi sluta utvecklas. Därför tolererar jag utan vidare, och jag tror de flesta gör detsamma, att människor har olika åsikter, tankar och behov. Men det finns gränser för min tolerans för ”oliktänkande” och jag drar den vid de som inte delar den här utgångspunkten, vid de som anser att alla ska passa in i samma trånga mall och som vill straffa de som säger emot.

Jag identifierar mig som någon form av vänstervriden Socialdemokrat. Men jag kan hälsa och samtala med människor som röstar på eller är medlemmar i exempelvis Liberalerna. Däremot drar jag öronen åt mig när det gäller radikala ideologier och våldsbejakande extremister. Sverigedemokraterna ligger i en gråzon, jag om någon borde inte döma dessa, men det gör också att jag vet vad de går för. Om någon säger sig rösta på SD skulle jag inte svepa bort personen utan vidare, jag skulle diskutera och försöka hävda min rätt, även om det sannolikt skulle bli väldigt dålig stämning och att vi förmodligen aldrig skulle kunna bli bekanta. Däremot skulle jag aldrig ens debattera med en nazist, jag försökte en gång för snart fem år sedan och det var en fruktansvärt obehaglig upplevelse. Det går inte att föra en diskussion på demokratisk grund, med någon som vill krossa den.

Jag är överhuvudtaget ganska principfast och människor som inte följer mina principer och intressen vill jag inte samtala med. Med andra ord; människor som det inte ger mig något att umgås med, hänger jag inte med. Som jag ser det tar det bara en massa energi från mig som jag kan lägga på något annat.

I många fall beror det på att människorna jag talar om helt enkelt hyser extrema åsikter eller att jag på något sätt påvisar en förståelse för den typen av uppfattningar. Jag förtär inte mig själv för att kasta pärlor åt svin.