Vad krävs för att en extremist ska bli förlåten sina forna förseelser?
Igår hamnade jag i samma tågvagn som en av Sveriges mest ökända nazister på 80- och 90-talen. Jag kände igen den här personen direkt, det går inte att ta miste och jag kände bara obehag. Mig veterligen är han inte längre aktiv nazist, men han intervjuades av Sveriges Radio 2011 och vägrade att ta avstånd och be om ursäkt. (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=4865808, nu avslöjar jag vem det är, men så får det vara) Det är det minsta man kan begära som jag ser det, hur ska vi annars kunna veta att han inte sympatiserar med nazismen fortfarande? Dessutom verkar han fortfarande kalla sig nationalist, vilket gör att varningsklockorna klämtar. Jag övervägde aldrig att konfrontera honom, jag vågade faktiskt inte och jag ska inte neka till att jag var bra skärrad igår. Istället hanterade jag resan genom att lyssna på musik av Peter Jöback och Ola Salo, vilket kändes som en bra kontrast mot vad den andra personen står för och som dessutom för mig kändes som ett sätt att låta den goda sidan segra mot ondskan.
Men med min egen bakgrund så är det intressant att fundera kring vad som krävs för att bli accepterad av majoritetssamhället efter att ha tillhört en extrem rörelse. Egentligen så är det kanske andra som ska bedöma hur förlåten jag är, men med tanke på att jag fått ett oerhört stort stöd av väldigt många och blir inbjuden till olika politiska partier och organisationer att komma och föreläsa så upplever jag ändå att de flesta godtar mig. Det händer även att människor som antingen är med i eller jobbar för Sverigedemokraterna hör av sig till mig och frågar hur jag blivit bemött, de vill helt enkelt lämna men är oroliga för hur de kommer tas emot.
Jag var betydligt mer orolig för hur majoriteten skulle ta emot mig, än vad SD skulle tycka. Jag brydde mig inte om SD eller deras medlemmar överhuvudtaget och ville bara komma bort därifrån, men det fanns en rädsla för att jag skulle bli portad både i himlen och helvetet. Jag hade ändå inte velat återvända till helvetet, men om inte den andra sidan hade accepterat mig skulle det varit jobbigt. Det har dock gått jättebra och även om vissa såklart är misstänksamma och undrar vad jag egentligen är för filur så är ingen, eller åtminstone väldigt få, oförskämda. Ju längre tiden går desto mer distanseras även jag från min bakgrund.
Men vad krävs för att gå från aktiv i en extrem rörelse till att gå över till, vad vi kan kalla, ”den goda sidan”? Först och främst: sluta var aktiv och släpp dina unkna åsikter. Det är det första och viktigaste steget för då har du kommit ur rörelsen och det är oftast svårast och det främsta skälet till att folk är misstänksamma mot dig, men många kommer fortfarande vara skeptiska och det kan ta sin lilla tid innan förtroendet kommer tillbaka (av förklarliga skäl). Den processen påverkas givetvis av hur länge du var med, vad du gjort under din aktiva tid, varför du gick med, etc. Den kan dock påskyndas av att öppet och ärligt berätta hur du hamnade i rörelsen och vad som tilltalade dig med den, det är viktigt för trovärdigheten att spela med öppna kort och inte försöka skylla ifrån sig eller skyla över saker och ting. Människor är ofta förstående kring att en individs liv kan hamna på villovägar. En person sa en gång till mig något i stil med: ”man får göra fel, så länge man kan erkänna att man gjort fel och be om ursäkt.”
Det kan också vara en bra idé att öppet ta ställning för någonting som går på tvären mot din forna tillhörighet. Då visar du att du bryr dig om mänskliga rättigheter, samtidigt som du tar avstånd från din bakgrund. Jag har till exempel jobbat på Västerås Pride två år i rad, jag försöker på olika sätt göra toleransen för olikheter högre och aktivt stå upp för ett öppnare samhälle, jag försöker motverka rasism och homofobi på läktarna för att göra idrotten tillgänglig för alla. Allt detta för att göra en viktig skillnad för utsatta grupper i samhället. Jag vill poängtera att jag inte gör detta för att plocka politiska poänger, utan för att det är viktigt. Likväl kan det göra att folk märker att jag inte delar partiets värderingar, vilket gör det lättare för dem att förstå att jag faktiskt hamnade fel och inte var genuint ond.
Nazisten jag såg igår däremot, som öppet stått för att ”svastika fanan ska vaja” och dylika hemskheter och vägrar ta avstånd från det, kommer jag inte sluta betrakta som nazist även om han inte skulle kalla sig själv för det. Jag tror inte att han bryr sig om det, men jag måste säga att jag tycker det är märkligt att nationalister som tar faktiskt verkar avstånd från nazism inte ifrågasätter honom. För egen del tycker jag säger en hel del om de personer som tyr sig till den ideologin.
