Blogg

Vad krävs för att en extremist ska bli förlåten sina forna förseelser?

Igår hamnade jag i samma tågvagn som en av Sveriges mest ökända nazister på 80- och 90-talen. Jag kände igen den här personen direkt, det går inte att ta miste och jag kände bara obehag. Mig veterligen är han inte längre aktiv nazist, men han intervjuades av Sveriges Radio 2011 och vägrade att ta avstånd och be om ursäkt. (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=87&artikel=4865808, nu avslöjar jag vem det är, men så får det vara) Det är det minsta man kan begära som jag ser det, hur ska vi annars kunna veta att han inte sympatiserar med nazismen fortfarande? Dessutom verkar han fortfarande kalla sig nationalist, vilket gör att varningsklockorna klämtar. Jag övervägde aldrig att konfrontera honom, jag vågade faktiskt inte och jag ska inte neka till att jag var bra skärrad igår. Istället hanterade jag resan genom att lyssna på musik av Peter Jöback och Ola Salo, vilket kändes som en bra kontrast mot vad den andra personen står för och som dessutom för mig kändes som ett sätt att låta den goda sidan segra mot ondskan.

Men med min egen bakgrund så är det intressant att fundera kring vad som krävs för att bli accepterad av majoritetssamhället efter att ha tillhört en extrem rörelse. Egentligen så är det kanske andra som ska bedöma hur förlåten jag är, men med tanke på att jag fått ett oerhört stort stöd av väldigt många och blir inbjuden till olika politiska partier och organisationer att komma och föreläsa så upplever jag ändå att de flesta godtar mig. Det händer även att människor som antingen är med i eller jobbar för Sverigedemokraterna hör av sig till mig och frågar hur jag blivit bemött, de vill helt enkelt lämna men är oroliga för hur de kommer tas emot.

Jag var betydligt mer orolig för hur majoriteten skulle ta emot mig, än vad SD skulle tycka. Jag brydde mig inte om SD eller deras medlemmar överhuvudtaget och ville bara komma bort därifrån, men det fanns en rädsla för att jag skulle bli portad både i himlen och helvetet. Jag hade ändå inte velat återvända till helvetet, men om inte den andra sidan hade accepterat mig skulle det varit jobbigt. Det har dock gått jättebra och även om vissa såklart är misstänksamma och undrar vad jag egentligen är för filur så är ingen, eller åtminstone väldigt få, oförskämda. Ju längre tiden går desto mer distanseras även jag från min bakgrund.

Men vad krävs för att gå från aktiv i en extrem rörelse till att gå över till, vad vi kan kalla, ”den goda sidan”? Först och främst: sluta var aktiv och släpp dina unkna åsikter. Det är det första och viktigaste steget för då har du kommit ur rörelsen och det är oftast svårast och det främsta skälet till att folk är misstänksamma mot dig, men många kommer fortfarande vara skeptiska och det kan ta sin lilla tid innan förtroendet kommer tillbaka (av förklarliga skäl). Den processen påverkas givetvis av hur länge du var med, vad du gjort under din aktiva tid, varför du gick med, etc. Den kan dock påskyndas av att öppet och ärligt berätta hur du hamnade i rörelsen och vad som tilltalade dig med den, det är viktigt för trovärdigheten att spela med öppna kort och inte försöka skylla ifrån sig eller skyla över saker och ting. Människor är ofta förstående kring att en individs liv kan hamna på villovägar. En person sa en gång till mig något i stil med: ”man får göra fel, så länge man kan erkänna att man gjort fel och be om ursäkt.”

Det kan också vara en bra idé att öppet ta ställning för någonting som går på tvären mot din forna tillhörighet. Då visar du att du bryr dig om mänskliga rättigheter, samtidigt som du tar avstånd från din bakgrund. Jag har till exempel jobbat på Västerås Pride två år i rad, jag försöker på olika sätt göra toleransen för olikheter högre och aktivt stå upp för ett öppnare samhälle, jag försöker motverka rasism och homofobi på läktarna för att göra idrotten tillgänglig för alla. Allt detta för att göra en viktig skillnad för utsatta grupper i samhället. Jag vill poängtera att jag inte gör detta för att plocka politiska poänger, utan för att det är viktigt. Likväl kan det göra att folk märker att jag inte delar partiets värderingar, vilket gör det lättare för dem att förstå att jag faktiskt hamnade fel och inte var genuint ond.

Nazisten jag såg igår däremot, som öppet stått för att ”svastika fanan ska vaja” och dylika hemskheter och vägrar ta avstånd från det, kommer jag inte sluta betrakta som nazist även om han inte skulle kalla sig själv för det. Jag tror inte att han bryr sig om det, men jag måste säga att jag tycker det är märkligt att nationalister som tar faktiskt verkar avstånd från nazism inte ifrågasätter honom. För egen del tycker jag säger en hel del om de personer som tyr sig till den ideologin.

Mest lästa inläggen

Jesper Nilsson

En vecka efter valet

En vecka har nu passerat sedan valdagen och är rösterna färdigräknade.Det b...

Jesper Nilsson

Sista debatten

Igår genomfördes den sista debatten innan valet i SVT. Det var en frejdig d...

Jesper Nilsson

Två statsministerkandidater och en missnöjd Svarte-Petter med högljudda följare

Igår sände SVT ett program som hette "Jag vill bli statsminister" där de fö...

Jesper Nilsson

Döm aldrig en hel grupp efter en enskild individs dåliga beteende

I dagens inlägg öppnar jag mig och berättar om en personlig upplevelse som ...

Blogg

Minoriteter i ett svartvitt-tänkande samhälle

 

Vi lever i ett av världens mest öppna samhällen, likväl känns det ibland som att majoritetssamhällets syn fortfarande är väldigt svart och vitt och helt missar den stora gråzonen som många befinner sig i. Jag syftar på att samhället fortfarande förväntar sig att människor ska vara på ett specifikt sätt beträffande etnicitet, sexuell läggning, könsidentitet eller vad det nu kan vara. Många minoriteter får överhuvudtaget inte en chans att känna sig välkomna utan förbises av samhället, vissa går till och med så långt att de aktivt motarbetar rättigheter för dessa grupper. Ja, jag syftar på Sverigedemokraterna. När riksdagen för ett par år sedan tog bort steriliseringen vid könsbyte (milt uttryckt rimligt om ni frågar mig) brölade Björn Söder på Facebook något i stil med hur hemskt det var att ”mammor kan bli pappor” samtidigt vill de ta bort diskrimineringsombudsmannen utan att ersätta denna med något annat, de har inga andra åtgärder att förbättra integrationen än att stoppa invandringen, etc.

Det gör att människor som röstar på SD, kanske utan att tänka på det, också röstar nej till minoriteters rätt att leva sina liv som de vill. Det förstod inte jag förrän jag fick det berättat för mig, det var en ganska obehaglig upplevelse. Jag levde i en nationalromantisk bubbla och såg inte fullt ut vad jag gjorde. Det är inget ovanligt, jag tror faktiskt många som röstar på SD inte vet vad partiet tycker i den här typen av frågor och framförallt förstår de inte vilka konsekvenser det får för individer. För att även om SD inte skulle sitta i regering, så gör det fruktansvärt ont för en utsatt minoritet att se deras siffror, för en sådan individ är en person som röstar på SD en person som hotar hela dess existens.

För egen del är jag väldigt priviligierad, den enda uppenbara avvikelsen från normen jag har är en överdriven kärlek till ett fotbollslag och en hockeyklubb. Det går såklart inte att jämföra med att befinna sig i någon av de mest utsatta grupperna. Dock förstår jag känslan. Det är nämligen jättejobbigt att leva för sitt lag och behöva uppleva folk som hånar en och skrattar när det går dåligt eller för den delen bara rycker på axlarna och säger: ”det kan väl inte vara så farligt?” För mig är det så farligt. Jag lever för mitt lag, jag spenderar dyra pengar för att se dem och köpa souvenirer, jag anpassar mina studietimmar och arbetsscheman efter matcherna. Jag genomled ett hemskt jobb under sommaren som satte mina största fobier på prov för att ha råd att åka på en fotbollsresa i september.

Det är mitt liv, så tro mig jag förstår hur det är när samhället inte förstår ens identitet. Likväl är det inte i närheten av att vara en utsatt minoritet, om jag multiplicerar min känsla av inte bli förstådd och att vara förbisedd med 10 eller 100 så kanske jag kommer i närheten. Men den största skillnaden är att min existens som sportfåne aldrig kommer hotas, därför att ingen kommer förneka mig rätten att se mitt lag. Det jag vill ha sagt är att det finns väldigt många gråzoner emellan det svartvita tänkandet där vissa minoriteter är mer utsatta än andra. Ingen ska behöva må dåligt över sin bakgrund eller sin identitet, ska det vara så svårt att anamma en sådan självklarhet?

Mest omtyckta inläggen

Jesper Nilsson

Åkessons pinsamma sågning av P3

Igår gästade Jimmie Åkesson Morgonpasset i P3 liksom de andra partiledarna ...

Jesper Nilsson

AfS kommer till Västmanland idag

Alternativ för Sverige genomför en landsomfattande valturné som baseras på ...

Jesper Nilsson

Två veckor till valet, hur kommer det gå?

Med två veckor kvar till valet är frågan; hur mycket kommer förändras från ...

Jesper Nilsson

Det är strategipolitiskt självmord att störa SD:s torgmöten

Valrörelsen har börjat och så sent som igår var Jimmie Åkesson i Västerås o...

Blogg

Dags för rökrutor på gator och torg!

 

Under en längre tid har en del människor tillhörande en specifik grupp irriterat mig, jag pratar om rökare. Det finns givetvis även sådana som inte är respektlösa kräk och ni behöver inte ta åt er, men det är fruktansvärt för oss icke-rökare att behöva uthärda rökarnas odör. Att det är dåligt att röka vet alla, så jag finner ingen poäng med att beröra alla faror med denna last, däremot vill jag be rökare att visa hänsyn för oss andra. Jag ska förklara vad jag menar:

När jag var på en hårdrockskonsert för ett par år sedan, fick jag höra det här samtalet mellan två personer, en ung tjej och en medelålders gubbe:

Gubbe: ”Stör det dig om jag röker?”

Tjej: ”Ja.”

Gubbe: ”Jag ska försöka blåsa röken åt andra hållet.”

Tjej: ”Varför frågade du?”

Gubbe: ”Det var väl jävligt snällt att jag frågade.”

Tjej: ”Nej, du bryr dig ju ändå inte om vad jag säger.”

Det här är för mig ett väldigt talande exempel kring hur respektlösa vissa rökare. Jag har bara senaste veckan själv varit med om liknande. När vi satt några stycken som väntade på att ICA skulle öppna efter ett strömavbrott var det naturligtvis en äldre gubbe intill mig som tände en cigarett, utan hänsyn till mig eller någon annan. Så sent som idag stod jag vid ett övergångsställe och naturligtvis ska en annan man som väntar stå och blossa på en cigarett.

Nu var det här tre män, men jag vet gott och väl att även kvinnor kan bete sig så här. Och för all del, vill dessa människor slösa bort sina pengar på att förstöra lungorna och ge sig själva en plågsam död är det helt ok för mig, men jag vill inte drabbas av deras skit. Nu ska jag inte sätta mig själv i en offerställning, mitt största problem med rökning är att det är äckligt och det kan kanske tyckas vara ett något haltande argument. Men det finns människor som har astma och andra andningsproblem som verkligen far illa av att någon röker i närheten av dem.

Av hänsyn till de som av hälsoskäl behöver undvika rökare kan jag tycka att det är fullt rimligt med rökrutor på gator och torg där det är tillåtet att röka. Det är inte rimligt att icke-rökare ska behöva lida för rökares ”rätt” att förstöra sin hälsa.

Mest kommenterade inläggen

Jesper Nilsson

All you fascists are bound to lose

1942 skrev den amerikanske musikern Woody Guthrie låten "All you fascists a...

Jesper Nilsson

SD:s hårdföra och patetiska försök till smutskastning av Socialdemokraterna

SD har kommit med ny "dokumentär" om Socialdemokraternas historia. Detta me...

Jesper Nilsson

Sociala medier måste våga stänga extremisternas konton

Igår hände något uppseendeväckande och väldigt glädjande; Youtube stängde p...

Jesper Nilsson

Ignorera inte en situation där du ser någon bli kränkt!

Häromdagen var jag nere på stan för att besöka min favoritbutik och köpa li...