Opinionsblogg

När den lyxiga hockeymiljonärsfasaden faller

(null)

Har du någon gång drömt om en tillvaro där du är ekonomiskt oberoende med flera miljoner på banken, bor i en lyxvilla i USA, har en svindyr bil, en glänsande klocka och jobbar ett par timmar om dagen med en hobby du älskar?


Det drömmer nog många om. För hockeyspelare i NHL är det verklighet. Men vad händer om drömmen inte ser ut som du trott i verkligheten?


Jag träffade den mångårige St. Louis-och (fram till nyligen Buffalo)-stjärnan Patrik Berglund i Västerås IK:s hemmaarena i måndags. Han såg sliten ut. För några veckor sedan kom han och klubben Buffalo Sabres överens om att bryta hans kontrakt i förtid. Hade detta enbart varit klubbens beslut hade de tvingats betala hans lön under de år som hans kontrakt återstod, nu var de överens och Berglund avstod från alla de miljoner han egentligen hade rätt till. Ett tecken på att han inte mådde bra och verkligen ville därifrån?


Många skulle nog bara skaka på huvudet och tänka: vad har han att må dåligt över, han har ju allt?

Har han verkligen det?

Jag vet ingenting om hans civilstatus. Men många proffs försakar ALLT för att få leva sin dröm. De tränar så mycket att de tappar kontakten med sina vänner och bränner sina verkliga relationer. Får de skylla dig själva? Kanske, men många fattar dumma beslut när de är unga, det ska de inte straffas för hela livet. Dessutom är det knappast fel att följa sin dröm och med krävande tränare kan det vara svårt att skära ner.


Någon invänder säkert: "vadå!? Han har ju hur mycket folk omkring sig som helst, han kan få vilka vänner och flickvänner han vill!"

Kan han det? Säkerligen står folk i kö runt honom, fans vill ta bilder och lyxsökande damer vill bli bjudna på svindyra drinkar. Det är det. Sen då? Alla vill ha en del av berömmelsen, framgången, pengarna, men vem vill ha hela personen? Vem bryr sig om hockeymiljonären som sitter själv och mår dåligt över att han är ensam? Vem tar honom på allvar? Vem hjälper honom på fötter? Familjen är förmodligen långt bort och oförmögen att hjälpa till. Ett proffs som tycks ha allt...


Stjärnor, oavsett om det är musiker, skådespelare eller idrottsmän, befinner sig inom en enormt prestationsbaserad värld, där toleransen för misslyckande är obefintlig. Du måste prestera för att få kontrakt och klubbarna tar inte hand om dig om det går åt skogen. Sidney Crosby, världens kanske allra bästa ishockeyspelare, var nästan tvungen att lägga av på grund av hjärnskakning i början sin karriär, innan han hunnit bygga upp en förmögenhet att leva på. Han skulle inte haft någon utbildning i ryggen.


För att byta sport har jag ofta nämnt Paul Gascoigne, en gudabenådad fotbollsspelare, men ständigt omgiven av skandaler. Han var bara en trasig kille som råkade vara bra på fotboll, klubbarna mjölkade ur talangen och lämnade spillrorna att sitta och supa i en lägenhet i Gateshead. 


Ett annat exempel är Ronaldinho. För 15 år sedan var han världens bästa fotbollsspelare. I höstas framkom det att han har 60 kr på kontot. Att komma från fattiga förhållanden i Brasiliens slum för att sedan tjäna vansinniga pengar är en kontrast som skulle kunna stiga vem som helst åt huvudet.


Proffsens vardag är långtifrån så enkel som det kan förefalla, många klarar av att leva fantastiska liv både före och efter karriären, men för det finns inga garantier. Spelarna har knappt gått ut gymnasiet och är än mindre benägna att ha högskolebehörighet, de har inga som helst försäkringar som skyddar dem. Visst kan det tyckas att de har ett eget ansvar. Men vilken talangfull 20-åring skulle tänka på livet efter karriären? De är förmodligen supertaggade på sina karriärer och har dessutom inte lärt sig leva utanför planen. Men framförallt är de tvungna att ständigt prestera för att kunna bli proffs och då är det förståeligt att unga spelare inte tänker på annat. Klubbarna vill gärna säga att de tar sitt ansvar, men de gör långt ifrån tillräckligt.


Som jag ser det måste de se till att spelarna sköter skolan så pass att de åtminstone har en grundutbildning att falla tillbaka på. Dessutom borde en del av lönen per automatik läggas åt sidan så att spelarna har någon form av försäkring. Att göra det obligatoriskt för spelarna att med jämna mellanrum träffa psykologer, kuratorer eller terapeuter är inte heller fel. Mår du bra, spelar du bra.


Jag vet att Västerås sportchef och tränare idag är väldigt måna om spelarnas vardag, de vill ha en relation med spelarna och är måna om att de ska må bra både på och utanför isen. Men det är en klubb på 4:e plats i Sveriges näst högsta divisionen. Ju högre nivå, desto mindre bryr sig klubbarna. Självklart ska det ställas krav, lagen måste ju bli så bra som möjligt och sträva efter att vinna, det är själva poängen. Men bara för det får vi inte glömma att spelarna också är människor.

Kommentarer

Kommentera