För två år sedan fällde jag valberedningens förslag och avgick
Det är på dagen två år sedan skapade jag lite kaos på mitt sista SDU-möte. Jag var nominerad till att sitta kvar som ordförande för SDU Västmanland, men då jag redan bestämt mig för att lämna hela den Sverigedemokratiska rörelsen, valde jag att avsluta min sorti i ungdomsförbundet på mitt eget sätt. Därav fällde jag valberedningens förslag och ”kuppade” bort mig själv som ordförande på sittande årsmöte. Egentligen gör man inte så, men tro mig: jag hade mina skäl.
Under flera månader hade jag funderat över att lämna SD och nu hade jag bestämt mig sedan en tid tillbaka, likväl ska det sägas att det inte är helt enkelt att komma ur en situation där man har vissa positioner. Därmed hade jag länge klurat på hur jag skulle göra. Jag fick tillfälle när SDU gjorde mig förbannad. Vi hade en styrelse på fem ledamöter varav fyra var aktiva, en försvann under tiden och de två andra var uppblåsta mansgrisar som mest ägnade sig åt vuxenmobbning. Den typen av människor som trycker ner andra för att framhäva sig själva. Det var faktiskt så jobbigt för mig att umgås med dem att det vid något tillfälle hände att jag satt och grät hemma hos mamma. Det sorgliga är att ingen i rörelsen visade full förståelse för min situation, även om vissa höll med om att de inte var roliga att hänga med, så fanns också en viss tanke om att jag skulle bita ihop och inte ”överdriva”. Inom SD finns en idé om att du aldrig får visa minsta tecken på svaghet, du måste vara hård och aldrig vika dig. Vilket är en direkt larvig inställning, men jag antar att det är typiskt för inskränkta människor.
En av dessa mansgrisar var vice ordförande, i november bestämde han sig för att utmana mig om ordförandeposten. Jag hade vunnit en strid, vilket gav mig två alternativ: antingen sitta kvar och se till att han lämnade styrelsen, eller avgå och låta honom vinna. Jag lutade åt det senare, men en person i förbundsstyrelsen, ovetandes om mina tankar, förstod att jag skulle vinna en ordförandestrid, varav han övertygade vicen om att dra tillbaka sin kandidatur. Därefter ringde han upp mig förklarade läget och tyckte att han gjort mig en tjänst. Då var jag inte glad. Ännu värre blev det när valberedningen tyckte att han som utmanat mig kunde sitta kvar som vice ordförande, utan att överhuvudtaget fråga mig hur jag ville formatera styrelsen. Dessutom hade de inte brytt sig om att kontrollera att alla de som var nominerade till styrelsen faktiskt hade godkänt sina nomineringar, något som medförde att vissa hörde av sig till mig dagen före årsmötet och bad mig informera att de inte var intresserade. Observera att valberedningen bestod av högt uppsatta SDU:are. Det här gjorde att jag ville ge igen. Därför meddelade jag mitt avhopp först på årsmötet, vilket jag vet gjorde somliga något besvikna. Själv var jag väldigt nöjd. Det skulle dock dröja ännu en månad innan jag tog steget att även lämna partiet, men bara för att jag inte visste hur jag skulle göra. Detta underlättades något av att det var uppenbart för alla i rörelsen att jag inte mådde bra och tro mig är man seriös och har vettiga värderingar, så är det hemskt att vara med i ett parti som SD.
Det var också svårt att meddela för somliga i paritet att jag tänkte avgå. Den genomsnittlige SD:aren har verkligen ingen självinsikt och kan inte alls förstå hur någon kan tycka att partiet har brister. Jag vet, det är helt obegripligt. Men denna brist på förståelse gjorde allt värre för mig och det var också det som gjorde att jag sedan ville skriva exakt varför jag lämnade rörelsen. De tycker verkligen att min kritik är helt obefogad, vilket är snudd på skrattretande. Min lösning på det problemet var att hoppa över ett styrelsemöte med kommunföreningen för att åka på hockey istället. Vilket inte var populärt, men som genast fick folk att inse att jag faktiskt inte trivdes i partiet.
Att lämna SD är det bästa jag gjort, det var korkat att tilltalas av dem från början. Många är idioter under ungdomsåren, men välsignad vare den syndare som bättrar sig.
