Blogg

För två år sedan fällde jag valberedningens förslag och avgick

 

Det är på dagen två år sedan skapade jag lite kaos på mitt sista SDU-möte. Jag var nominerad till att sitta kvar som ordförande för SDU Västmanland, men då jag redan bestämt mig för att lämna hela den Sverigedemokratiska rörelsen, valde jag att avsluta min sorti i ungdomsförbundet på mitt eget sätt. Därav fällde jag valberedningens förslag och ”kuppade” bort mig själv som ordförande på sittande årsmöte. Egentligen gör man inte så, men tro mig: jag hade mina skäl.

Under flera månader hade jag funderat över att lämna SD och nu hade jag bestämt mig sedan en tid tillbaka, likväl ska det sägas att det inte är helt enkelt att komma ur en situation där man har vissa positioner. Därmed hade jag länge klurat på hur jag skulle göra. Jag fick tillfälle när SDU gjorde mig förbannad. Vi hade en styrelse på fem ledamöter varav fyra var aktiva, en försvann under tiden och de två andra var uppblåsta mansgrisar som mest ägnade sig åt vuxenmobbning. Den typen av människor som trycker ner andra för att framhäva sig själva. Det var faktiskt så jobbigt för mig att umgås med dem att det vid något tillfälle hände att jag satt och grät hemma hos mamma. Det sorgliga är att ingen i rörelsen visade full förståelse för min situation, även om vissa höll med om att de inte var roliga att hänga med, så fanns också en viss tanke om att jag skulle bita ihop och inte ”överdriva”. Inom SD finns en idé om att du aldrig får visa minsta tecken på svaghet, du måste vara hård och aldrig vika dig. Vilket är en direkt larvig inställning, men jag antar att det är typiskt för inskränkta människor.

En av dessa mansgrisar var vice ordförande, i november bestämde han sig för att utmana mig om ordförandeposten. Jag hade vunnit en strid, vilket gav mig två alternativ: antingen sitta kvar och se till att han lämnade styrelsen, eller avgå och låta honom vinna. Jag lutade åt det senare, men en person i förbundsstyrelsen, ovetandes om mina tankar, förstod att jag skulle vinna en ordförandestrid, varav han övertygade vicen om att dra tillbaka sin kandidatur. Därefter ringde han upp mig förklarade läget och tyckte att han gjort mig en tjänst. Då var jag inte glad. Ännu värre blev det när valberedningen tyckte att han som utmanat mig kunde sitta kvar som vice ordförande, utan att överhuvudtaget fråga mig hur jag ville formatera styrelsen. Dessutom hade de inte brytt sig om att kontrollera att alla de som var nominerade till styrelsen faktiskt hade godkänt sina nomineringar, något som medförde att vissa hörde av sig till mig dagen före årsmötet och bad mig informera att de inte var intresserade. Observera att valberedningen bestod av högt uppsatta SDU:are. Det här gjorde att jag ville ge igen. Därför meddelade jag mitt avhopp först på årsmötet, vilket jag vet gjorde somliga något besvikna. Själv var jag väldigt nöjd. Det skulle dock dröja ännu en månad innan jag tog steget att även lämna partiet, men bara för att jag inte visste hur jag skulle göra. Detta underlättades något av att det var uppenbart för alla i rörelsen att jag inte mådde bra och tro mig är man seriös och har vettiga värderingar, så är det hemskt att vara med i ett parti som SD.

Det var också svårt att meddela för somliga i paritet att jag tänkte avgå. Den genomsnittlige SD:aren har verkligen ingen självinsikt och kan inte alls förstå hur någon kan tycka att partiet har brister. Jag vet, det är helt obegripligt. Men denna brist på förståelse gjorde allt värre för mig och det var också det som gjorde att jag sedan ville skriva exakt varför jag lämnade rörelsen. De tycker verkligen att min kritik är helt obefogad, vilket är snudd på skrattretande. Min lösning på det problemet var att hoppa över ett styrelsemöte med kommunföreningen för att åka på hockey istället. Vilket inte var populärt, men som genast fick folk att inse att jag faktiskt inte trivdes i partiet.

Att lämna SD är det bästa jag gjort, det var korkat att tilltalas av dem från början. Många är idioter under ungdomsåren, men välsignad vare den syndare som bättrar sig.

Mest lästa inläggen

Jesper Nilsson

SD:are brukar påstå att jag säljer ut mig själv

Som de flesta säkert förstår är jag fruktansvärt impopulär bland Sverigedem...

Jesper Nilsson

SD:s sjunkande siffror är ett tecken i tiden

I veckan kom opinionssiffror som visade hur Sverigedemokraterna sjunkit med...

Jesper Nilsson

"Svenska" värderingar?

I de politiska samtalen hörs ofta uttrycket ”svenska värderingar”, frågan ä...

Jesper Nilsson

Den som kallar Prideparaden "pervers" borde se sig själv i spegeln!

Igår var det den årliga Prideparaden i Stockholm. Jag hade dessvärre inte m...

Blogg

Trumps svartmålning av Sverige är en fjäder i hatten

 

Vi borde vara glada att Donald Trump pekar på Sverige som någon form av skräckexempel. Att en person med hans åsikter och värderingar inte gillar vår politik är en stor fjäder i hatten. Det hade varit betydligt värre om han hade lyft fram Sverige som ett föregångsland, då hade jag varit allvarligt oroad över utveckling i det här landet. Vi kunde i veckan läsa en artikel i DN, där historiker Peter Englund påpekade att Trump är USA:s farligaste president någonsin, vilket inte säger lite med tanke på vilka som har lett det landet tidigare. Den kan vara pluslåst nu, men jag hann läsa den innan och den rekommenderas: http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/peter-englund-med-donald-trump-har-usa-fatt-sin-farligaste-ledare-nagonsin/. När jag läste historia vid Uppsala Universitet hade jag faktiskt kurslitteratur som Englund hade skrivit. Jag vill minnas att boken handlade om olika berättelser under första världskriget, hur som helst vill jag poängtera att Englund vet vad han pratar om.

Med det sagt, om USA:s farligaste president någonsin inte gillar Sveriges politik, så är det definitivt ett tecken på att vi har lyckats. Sverige är inte perfekt på något sätt, det är inte ovanligt med skottlossningar och bilbränder, kränkningar och trakasserier, våldsbrott och kriminalitet, etc. Men jämfört med USA lever vi i paradiset. De allra flesta som bor i Sverige är humana människor som inte beter sig ofördelaktigt mot andra. Dessutom har vi ett snudd på unikt välfärdssamhälle, som tillåter människor att skjuta och missa målet utan att det ska kosta för mycket för individen och som hjälper utsatta människor på fötter (det är åtminstone avsikten). Att jämföra med USA där skillnaden mellan fattig och rik fortsätter att växa. Jag berörde det här i samband med det amerikanska valet, men det tåls att upprepas: http://www.dn.se/ekonomi/klyftan-mellan-rik-och-fattig-blir-allt-storre-i-usa/. Dessutom tillämpas fortfarande dödsstraff, framförallt i Texas. Vilket inte på något sätt har en avskräckande effekt. För att läsa mer om dödstraff skulle jag rekommendera Carina Bergfeldts bok ”Sju dagar kvar att leva”, där hon besöker internerna på death row. Det är en oerhört stark läsning.

Att en president för ett land som utfärdar dödsstraff och utförsäkrar fler människor än något annat i världen och som själv uttrycker sig rasistiskt, sexistiskt och homofobiskt, anser att Sverige är ett dåligt skött land, så tar jag det som ett kvitto på ett vi faktiskt är på rätt väg. Sedan finns det, som sagt, problem också i Sverige, men min övertygelse är att vi har alla möjligheter att lösa dem om vi hjälps åt. Trump borde fundera på sig själv och hur han sköter USA istället för att peka finger åt Sverige. Eller för att citera Jesus: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget.” Jag är inte troende, men det var riktigt bra sagt.

Mest omtyckta inläggen

Jesper Nilsson

Andra frågar: ”Vad gjorde du i det där partiet?”

Som en fortsättning på mitt förra inlägg tänkte jag gå vidare med en annan ...

Jesper Nilsson

Vissa frågar: "Vad tycker du om SD idag?"

Det händer att vissa, framförallt de som inte följt händelserna kring mitt ...

Jesper Nilsson

Kämpa för en bättre värld, men missunna inte dig själv

Mår du dåligt över allt elände i världen och alla som lider och dör? Det är...

Jesper Nilsson

Lämplighetstest för blivande lärare är både korkat och orättvist

Förra veckan kom antagningsbeskedet till höstens högskolekurser. Jag tycker...

Blogg

Skillnaden mellan olika brott och upphovet till dem

 
Eftersom jag snart tar examen börjar jag söka olika arbeten, varav jag i måndags var på intervju hos en kriminalvårdsanstalt för att söka vikariat som kriminalvårdare. Det var verkligen en upplevelse och där fick jag perspektiv kring olika brott och dess konsekvenser.
 
Till att börja med vill jag lyfta fram Sverige som något av ett föregångsland när det gäller brott och kriminalitet, vi pratar inte i första hand om att straffa utan om vård och rehabilitering. Även om människor i regel sitter i fängelse för att de har gjort någonting väldigt fel, så finns det ofta en förklaring som, inte ursäktar, men som gör handlingen begriplig. Jag syftar exempelvis på en desperat människa som gör inbrott på ett varuhus för få pengar till att försörja sin familj, jag kan förstå att en ung person på grund av dåligt umgänge kan åka fast för narkotikabrott, jag kan till och med förstå att en människa som blir attackerad av en beväpnad människa till och med, av misstag, skulle kunna dräpa för att försvara sig. Givetvis är inget av ovansstående exempel på något sätt acceptabla, men det kan finnas reson bakom handlingarna som begripliggör omständigheterna. En sådan individ skulle jag tycka att det var intressant att jobba med och spännande att försöka hjälpa tillbaka in i livet och att komma till insikt med att dess handling inte tolereras. Ingen människa föds ond och jag är ödmjuk inför att om, låt säga, en bankrånare och jag bytte uppväxt, skulle sannolikt också våra roller vara ombytta.
 
Dock finns det en typ av brott som jag har mycket svårt att hantera, och det är att jobba med dessa som gjorde att jag kände viss avsmak inför att arbeta som kriminalvårdare, nämligen sexualbrottslingar. Jag kan inte se några som helst förmildande omständigheter när det gäller en människa som tvingar en annan individ, oavsett ålder och kön (jag hoppas att det inte behöver poängteras), till samlag eller någon annan form av intimt umgänge. Jag är beredd att säga att det är det enskilt värsta brott som kan begås, det är för mig värre än att mörda. En människas liv kan förstöras på många sätt och döden är inte alltid det värsta tänkbara. Jag ryser vid blotta tanken på det lidande som måste åsamka ett våldtäktsoffer, det kan ge djupa sår som aldrig läker. Jag vill inte på något sätt försöka föreslå vad som är ett rimligt straff för en så vidrig handling, det är inte min sak att döma och jag tror inte på att någon form av öga-för-öga-mentalitet skulle hjälpa offret. Men jag skulle ha svårt att se individen bakom ett sådant brott i ögonen.
 
Jag skriver det här inlägget för att dels få skriva av mig om mina intryck av att besöka en anstalt och dels för att poängtera att hårdare straff inte kommer leda till färre brott och inte heller per automatik till upprättelse för offret. Samtidigt måste samhället markera när någon gått rejält över gränsen för vad som får göras och avd som inte får göras.

Mest kommenterade inläggen

Jesper Nilsson

Var försiktig med generaliseringar

Den som för diskussion med en främlingsfientlig människa kommer sannolikt m...

Jesper Nilsson

Det handlar inte bara om vad som sägs, utan även av vem och i vilket syfte

Många, påfallande ofta SD-sympatisörer och dylika, har en tendens att försö...

Jesper Nilsson

Solidaritet

Jag hör ofta människor gnälla över att vi har för högt skattetryck i Sverig...

Jesper Nilsson

SD är Almedalens största vinnare på NMR:s närvaro

De som vinner mest på att nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen är på pla...