Blogg

Självutnämnda experter i förhållande till SD

 

En typ av människor jag kommit att förakta är självutnämnda experter, människor som tror sig kunna utföra alla andras uppgifter bättre än de själva, som talar om för dig vad du borde äta till lunch och som har åsikter om allt utan att själva besitta kunskapen överhuvudtaget. Jag råkade exempelvis ut för det på min praktikplats, där jag jobbar med en utredning om valdeltagandet, varav en ny praktikant fråm en yrkeshögskola som arbetar med något helt annat ska sitta och berätta för mig av vikten att jag avgränsar mig och att vara noggrann med en röd tråd. Utöver det kommenterar han gärna sport och supporterbeteende och vad jag äter, detta trots att han inte kan någonting. Egentligen borde jag bara skratta åt honom, men jag kan inte låta bli att provoceras. (Jag misstänker starkt att han är sverigedemokrat, av skäl som jag inte vill gå in på just nu.)

Jag har inga som helst problem med att bli motsagd eller få ”goda” råd om personen vet vad hen pratar om, men människor som försöker förverkliga sig själva genom att tala om för alla andra hur de ska göra föraktar jag bara.

Jag tror att alla känner någon som passar in i den här beskrivningen, men jag misstänker att de är överrepresenterade inom extrema rörelser såsom SD. Jag hade med liknande personer att göra inom min tid i den rörelsen, typer som har dålig självkänsla och trycker ner andra för att själva känna sig bättre än vad de är. Visst det är tråkigt om människor inte tror på sig själva, men att ha dåligt självförtroende är inte som en licens som ger en rätt agera översittare och nedvärdera andra människor.

För att lyfta ett sidospår som jag tror kommer göra inlägget mer intressant är det lite lustiga är att jag lyfte det här ämnet på Twitter och den enda som ”gillade” var den högt uppsatta sverigedemokraten Paula Bieler. Först blev jag förvånad och arg på mig själv, jag har gett mig fan på att alla SD:are ska hata mig för att jag öppet motverkar dem och försöker trycka på partiets (många) ömma punkter. Därför vill jag inte att de ska ”gilla” mina inlägg, av princip vill inte att de ska gilla samma saker som jag. Mina principer ruckar jag inte på, tydligen kritiserar jag inte partiet tillräckligt!

Frågan är hur det ska tolkas; ville hon markera att hon menar att jag själv är en självutnämnd expert? Känner hon igen sig i att många inom SD är självgoda pajaser? Jag förstår mig inte på henne, hon skulle bara veta hur mycket folk snackar skit om henne i lokala partidistrikt för att hon är öppen HBTQIA-person och har judiskt påbrå. Partitoppen lyfter bara fram henne för att framstå som mer rumsrena, förstår hon inte det? Är det viktigare för henne att angripa nyanlända än att värna om sina egna rättigheter? Efter min TV-intervju för närmare tre år sedan sade hon till SVT att hon skulle kontakta mig för att få veta mer om min problembeskrivning, det gjorde hon inte:

”Hon säger till SVT att hon kommer att ta kontakt med Jesper för att höra vad han kan styrka i sina påstående om vilka personer det handlar om.

– ’Vi ser väldigt allvarligt på det som har hänt, och han kanske har haft otur att han har hamnat i de kretsar där det är mer vanligt med sådant här,’ säger Paula Bieler.” (https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vastmanland/han-kritiserar-sd-efter-sitt-avhopp)

Mest lästa inläggen

Jesper Nilsson

All you fascists are bound to lose

1942 skrev den amerikanske musikern Woody Guthrie låten "All you fascists a...

Jesper Nilsson

SD:s hårdföra och patetiska försök till smutskastning av Socialdemokraterna

SD har kommit med ny "dokumentär" om Socialdemokraternas historia. Detta me...

Jesper Nilsson

Sociala medier måste våga stänga extremisternas konton

Igår hände något uppseendeväckande och väldigt glädjande; Youtube stängde p...

Jesper Nilsson

Ignorera inte en situation där du ser någon bli kränkt!

Häromdagen var jag nere på stan för att besöka min favoritbutik och köpa li...

Blogg

Tolerans för ”oliktänkande” åsikter

 

I grund och botten gillar jag att människor har olika åsikter, olika perspektiv och olika förhållningssätt, om inte människor skulle vara olika skulle vi sluta utvecklas. Därför tolererar jag utan vidare, och jag tror de flesta gör detsamma, att människor har olika åsikter, tankar och behov. Men det finns gränser för min tolerans för ”oliktänkande” och jag drar den vid de som inte delar den här utgångspunkten, vid de som anser att alla ska passa in i samma trånga mall och som vill straffa de som säger emot.

Jag identifierar mig som någon form av vänstervriden Socialdemokrat. Men jag kan hälsa och samtala med människor som röstar på eller är medlemmar i exempelvis Liberalerna. Däremot drar jag öronen åt mig när det gäller radikala ideologier och våldsbejakande extremister. Sverigedemokraterna ligger i en gråzon, jag om någon borde inte döma dessa, men det gör också att jag vet vad de går för. Om någon säger sig rösta på SD skulle jag inte svepa bort personen utan vidare, jag skulle diskutera och försöka hävda min rätt, även om det sannolikt skulle bli väldigt dålig stämning och att vi förmodligen aldrig skulle kunna bli bekanta. Däremot skulle jag aldrig ens debattera med en nazist, jag försökte en gång för snart fem år sedan och det var en fruktansvärt obehaglig upplevelse. Det går inte att föra en diskussion på demokratisk grund, med någon som vill krossa den.

Jag är överhuvudtaget ganska principfast och människor som inte följer mina principer och intressen vill jag inte samtala med. Med andra ord; människor som det inte ger mig något att umgås med, hänger jag inte med. Som jag ser det tar det bara en massa energi från mig som jag kan lägga på något annat.

I många fall beror det på att människorna jag talar om helt enkelt hyser extrema åsikter eller att jag på något sätt påvisar en förståelse för den typen av uppfattningar. Jag förtär inte mig själv för att kasta pärlor åt svin.

Mest omtyckta inläggen

Jesper Nilsson

Den här hettan är läskig

Hettan, torkan, [infoga det ord du föredrar], liknar ingenting jag har uppl...

Jesper Nilsson

Åkessona förlorade bot-följare

Twitter har rensat bort alla förhatliga porrbotar som plågat oss twittrare ...

Jesper Nilsson

Skandalen i Almedalen

Almedalsveckan är igång och gissningsvis var det otacksamt för Jan Björklun...

Jesper Nilsson

Hatet mot Durmaz

Efter den snöpliga förlusten mot Tyskland, där Jimmy Durmaz stod för ett, s...

Blogg

Mitt första partimöte för fem år sedan

 

Idag är det den 17 februari och jag blev via Facebook påmind om att det idag är fem år sedan jag var på mitt första partimöte. Vid den här tiden var jag ”stödmedlem” i SDU och därför inbjuden, jag hade då ingen tanke på att bli aktiv. Jag hade järnrörskandalen i fast minne och kände mig inte så peppad att besöka partiet. De hade dock ringt mig vid ett par tillfällen för att få med mig och den här gången fick jag till och med alla möteshandlingar och det stod dessutom ”om du inte kan komma vill vi att du hör av dig”. Jag hade inte minsta lust att kontakta personen som skickat kuvertet utan bestämde mig för att gå.

Jag var verkligen nervös, livrädd för vilken typ av människor jag skulle träffa. Det var dock tillsynes ”vanliga människor”. Det syntes en del Torshammare och motorcyklar tycktes stå högt i kurs, men det var i alla fall inga skinnskallar. Under mötet hälsade jag på den dåvarande vice ordföranden, han stack ut genom att till skillnad från de andra bära kostym och verkade vara den enda som överhuvudtaget förstod politik. Hade jag inte träffat honom skulle jag aldrig blivit aktiv, men han var precis lika nationalromantisk som jag, han var den första jag träffat som verkligen förstod mig. För mig, som (som jag kände det då), inte hade någonting, kändes det som ett bättre alternativ. Han och jag har inte pratat på ett par år. Han föraktar mig för att jag förrådde partiet och jag är besviken för att han har konstiga åsikter och blundar för partiets problem, vi var helt enkelt inte så lika som det tycktes.

Då var dock han med flera väldigt måna om att jag skulle börja engagera mig och tryckte på att jag ”hade potential som politiker” och hade en ”framtid i partiet”. Det fick mig att bortse från varningstrianglarna, för nog märkte jag att det fanns personer på plats som inte var rumsrena. Men de gav mig en chans att visa vad jag gick för, jag med bedrövligt självförtroende fick helt plötsligt känna att även jag fick en plats bland människor som trodde på mig. Jag fick höra att jag var en skicklig retoriker och bra på att argumentera, det lyfte mig. För att poängtera hur allvarligt dåligt mitt självförtroende var: vid den här tiden skulle jag kunna skrivit i mitt CV att jag var inkompetent och allmänt oduglig. Jag skulle nog gått till en terapeut istället…

Det som senare skulle bli avgörande för att jag skulle lämna var när jag insåg att jag inte behövde partiet. Även människor utanför rörelsen kunde se att jag hade potential, som kunde se att jag inte var helt oduglig och som också var beredda att ge mig en chans. Jag klarade några tentor och började resa mig och ju högre jag reste mig, desto längre gled jag ifrån SD. Till slut blev situationen ohållbar och jag har aldrig varit i närheten av att ångra att jag lämnade den där rörelsen.

Mest kommenterade inläggen

Jesper Nilsson

Politik i förhållande till VM

Mitt under ett brinnande fotbolls-VM är det intressant att reflektera lite ...

Jesper Nilsson

Det är pinsamt att Björn Söder är andre vice talman

Björn Söder är i hetluften igen, efter att återigen ha uttryckt att judar i...

Jesper Nilsson

Sista partiledardebatten före sommaren

Under dagen ägde sista partiledardebatten före sommaren rum i riksdagen. Eg...

Jesper Nilsson

Timell och Virtanen frikänns, det betyder inte att de är oskyldiga!

Igår kom domen mot Martin Timell, han blev frikänd. Liksom Fredrik Virtanen...