Blogg

Bra Annie- nu är det väl klart ändå?

(null)


Äntligen. Efter månader av status quo och en fredlig form av meningslöst skyttegravskrig kryper Annie Lööf till korset och är beredd att bilda en mittenkoalition med S, MP och L. Jag trodde redan för ett år sedan att vi skulle hamna i den regeringskonstellationen och jag var beredd att det skulle dröja några månader innan en lösning var klar. Men jag trodde faktiskt att det skulle löst sig före nyår.


Nu är vi i alla fall här och om det inte, mot all förmodan, visar sig att Lööf gjort det här utan partiets stöd så kommer vi få en regering på söndag. Såvida inte vänstern, av ren bitterhet över att ha blivit bortvalda, bestämmer sig för att inte agera regeringsunderlag. Men då är de på precis lika låg nivå som SD och det vore vedervärdigt patetiskt.


Jag förstår att folk varit förbannade över att partierna visat en enorm oförmåga till att förhandla. Den här mittenkoalitionen var enda sättet att undvika inflytande för SD, så varför behövde det ta så lång tid.


Förmodligen ville Annie Lööf visa sina mer högerinriktade väljare att hon skulle göra allt för att bilda en alliansregering, men det är ändå märkligt för redan på valnatten stod det klart att det inte skulle gå utan SD. Det förutsätter jag att hon också förstod och förmodligen hade faktiskt hennes väljare föredragit ett rakt besked istället för detta halvhjärtade daltande.


Med det sagt har det nog inte varit lätt för Lööf att bryta sig ur alliansen, dels bör både Kristersson och Busch Thor pressat henne rejält och dels hade hon knappt hunnit lämna dagens besked förrän KD:aren Sara Skyttedal på Twitter kallade henne för "bedragare" och "Quisling". För er som inte vet: Vidkun Quisling var med stöd av Hitler Norges högsta politiska chef under andra världskriget. Det är således oerhört grovt och vedervärdigt att använda sådana epitet mot Annie Lööf.


Jag har tillräckligt med erfarenhet av att ha kallats förrädare, Brutus, Judas för att förstå att det varit jobbigt för Lööf att veta vad som väntat i samma ögonblick hon gav sitt besked. Därför, trots att hon borde gjort något tidigare, vill jag ge henne stort beröm. Det här är definitivt en regeringskoalition som jag kan leva med!

Mest lästa inläggen

Jesper Nilsson

Bra Annie- nu är det väl klart ändå?

Äntligen. Efter månader av status quo och en fredlig form av meningslöst...

Jesper Nilsson

När den lyxiga hockeymiljonärsfasaden faller

Har du någon gång drömt om en tillvaro där du är ekonomiskt oberoende me...

Jesper Nilsson

Varför blir vissa så provocerade av allas lika värde?

Sofia B Karlsson drev i AIK ett projekt för inkludering och jämställdhet...

Jesper Nilsson

Den som ställer till rätta har alltid mer att göra än den som bara ställer till

Då vi börjar närma oss juletider förs mina tankar till julkalendrar och ...

Blogg

När den lyxiga hockeymiljonärsfasaden faller

(null)

Har du någon gång drömt om en tillvaro där du är ekonomiskt oberoende med flera miljoner på banken, bor i en lyxvilla i USA, har en svindyr bil, en glänsande klocka och jobbar ett par timmar om dagen med en hobby du älskar?


Det drömmer nog många om. För hockeyspelare i NHL är det verklighet. Men vad händer om drömmen inte ser ut som du trott i verkligheten?


Jag träffade den mångårige St. Louis-och (fram till nyligen Buffalo)-stjärnan Patrik Berglund i Västerås IK:s hemmaarena i måndags. Han såg sliten ut. För några veckor sedan kom han och klubben Buffalo Sabres överens om att bryta hans kontrakt i förtid. Hade detta enbart varit klubbens beslut hade de tvingats betala hans lön under de år som hans kontrakt återstod, nu var de överens och Berglund avstod från alla de miljoner han egentligen hade rätt till. Ett tecken på att han inte mådde bra och verkligen ville därifrån?


Många skulle nog bara skaka på huvudet och tänka: vad har han att må dåligt över, han har ju allt?

Har han verkligen det?

Jag vet ingenting om hans civilstatus. Men många proffs försakar ALLT för att få leva sin dröm. De tränar så mycket att de tappar kontakten med sina vänner och bränner sina verkliga relationer. Får de skylla dig själva? Kanske, men många fattar dumma beslut när de är unga, det ska de inte straffas för hela livet. Dessutom är det knappast fel att följa sin dröm och med krävande tränare kan det vara svårt att skära ner.


Någon invänder säkert: "vadå!? Han har ju hur mycket folk omkring sig som helst, han kan få vilka vänner och flickvänner han vill!"

Kan han det? Säkerligen står folk i kö runt honom, fans vill ta bilder och lyxsökande damer vill bli bjudna på svindyra drinkar. Det är det. Sen då? Alla vill ha en del av berömmelsen, framgången, pengarna, men vem vill ha hela personen? Vem bryr sig om hockeymiljonären som sitter själv och mår dåligt över att han är ensam? Vem tar honom på allvar? Vem hjälper honom på fötter? Familjen är förmodligen långt bort och oförmögen att hjälpa till. Ett proffs som tycks ha allt...


Stjärnor, oavsett om det är musiker, skådespelare eller idrottsmän, befinner sig inom en enormt prestationsbaserad värld, där toleransen för misslyckande är obefintlig. Du måste prestera för att få kontrakt och klubbarna tar inte hand om dig om det går åt skogen. Sidney Crosby, världens kanske allra bästa ishockeyspelare, var nästan tvungen att lägga av på grund av hjärnskakning i början sin karriär, innan han hunnit bygga upp en förmögenhet att leva på. Han skulle inte haft någon utbildning i ryggen.


För att byta sport har jag ofta nämnt Paul Gascoigne, en gudabenådad fotbollsspelare, men ständigt omgiven av skandaler. Han var bara en trasig kille som råkade vara bra på fotboll, klubbarna mjölkade ur talangen och lämnade spillrorna att sitta och supa i en lägenhet i Gateshead. 


Ett annat exempel är Ronaldinho. För 15 år sedan var han världens bästa fotbollsspelare. I höstas framkom det att han har 60 kr på kontot. Att komma från fattiga förhållanden i Brasiliens slum för att sedan tjäna vansinniga pengar är en kontrast som skulle kunna stiga vem som helst åt huvudet.


Proffsens vardag är långtifrån så enkel som det kan förefalla, många klarar av att leva fantastiska liv både före och efter karriären, men för det finns inga garantier. Spelarna har knappt gått ut gymnasiet och är än mindre benägna att ha högskolebehörighet, de har inga som helst försäkringar som skyddar dem. Visst kan det tyckas att de har ett eget ansvar. Men vilken talangfull 20-åring skulle tänka på livet efter karriären? De är förmodligen supertaggade på sina karriärer och har dessutom inte lärt sig leva utanför planen. Men framförallt är de tvungna att ständigt prestera för att kunna bli proffs och då är det förståeligt att unga spelare inte tänker på annat. Klubbarna vill gärna säga att de tar sitt ansvar, men de gör långt ifrån tillräckligt.


Som jag ser det måste de se till att spelarna sköter skolan så pass att de åtminstone har en grundutbildning att falla tillbaka på. Dessutom borde en del av lönen per automatik läggas åt sidan så att spelarna har någon form av försäkring. Att göra det obligatoriskt för spelarna att med jämna mellanrum träffa psykologer, kuratorer eller terapeuter är inte heller fel. Mår du bra, spelar du bra.


Jag vet att Västerås sportchef och tränare idag är väldigt måna om spelarnas vardag, de vill ha en relation med spelarna och är måna om att de ska må bra både på och utanför isen. Men det är en klubb på 4:e plats i Sveriges näst högsta divisionen. Ju högre nivå, desto mindre bryr sig klubbarna. Självklart ska det ställas krav, lagen måste ju bli så bra som möjligt och sträva efter att vinna, det är själva poängen. Men bara för det får vi inte glömma att spelarna också är människor.

Mest omtyckta inläggen

Jesper Nilsson

Utsatta minoriteters vardag

Det har gått ett par veckor sedan mitt senaste inlägg. Detta beror på at...

Jesper Nilsson

Machokultur och trashtalk

I dagarna har det uppmärksammats en händelse från Svenska hockeyligan. T...

Jesper Nilsson

Stefan Löfven bortröstad, allt ansvar ligger nu hos C och L

Nu har det skett, det vi redan vetat om skulle ske efter valnatten; Alli...

Jesper Nilsson

En vecka efter valet

En vecka har nu passerat sedan valdagen och är rösterna färdigräknade.De...

Blogg

Varför blir vissa så provocerade av allas lika värde?

 
Sofia B Karlsson drev i AIK ett projekt för inkludering och jämställdhet som hon kallade "fotboll för alla". Efter mordhot från diverse huliganer och högerextrema "supportrar" (det är inte en slump att dessa grupper har en tendens att gå hand i hand) lämnade hon tyvärr klubben. Jag vill minnas att hon då yttrade orden som jag ofta tänker på: "jag förstår inte varför folk blir så provocerade bara för att man vill att fotbollen ska avra tillgänglig och öppen för alla." (läs Erik Nivas artikel om henne här: https://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/a/4dxaQ6/en-gammal-bild-en-dalig-utskrift-en-billig-kniv)
 
Det förstår inte jag heller. Premier League bedriver för tillfället sin årliga regnbågskampanj just för att markera att HBTQ+personer är välkomna på fotboll, den ska vara tillgänglig och öppen för alla. Det är dock skrämmande att se vissa kommentarer i sociala medier. Homofobin är påtaglig. Det ska sägas att den absoluta majoriteten är odelat positiv till HBTQ+personers rättigheter, men hatet finns där och jag fick själv se det genom att aktivt kommentera flera inlägg. Jag tar inte illa vid mig, jag blir bara så less på inskränkta idioter.
 
Varför måste de hata? Mår de dåligt? Är de osäkra? Är de själva kvar i garderoben och försöker dölja det? Eller förstår de inte HBTQ+personer och hatar av den anledningen? Har de dåliga erfarenheter? Det ursäktar inte. Jag har själv blivit sexuellt trakasserad av en homosexuell man och jag har fått en obehaglig överraskning i sängkammaren efter en dejt med en transsexuell tjej (hennes könskorrigering var inte fullt så genomförd som jag hade hoppats). Men jag skuldbelägger inte alla regnbågsmänniskor bara för att jag haft otur och hamnat i besvärliga situationer. Dock kan jag (för att se mig själv i spegeln) vara lite bitter på män i allmänhet, men som vit, heterosexuell man så känner jag inte att jag behöver be om ursäkt för att jag kritiserar andra heterosexuella män. Vi som tillhör den privilegierade delen av befolkningen måste ta häsnyn till minoriteter och det innebär att vi måste släppa fram dem genom att dela med oss av privilegierna. 
 
Likväl ska det sägas att homofobi är ett världsomfattande fenomen och inte alls något som bara vita män håller på med. Icke desto mindre är det ett allvarligt problem och jag förstår inte varför människor måste vara så elaka mot varandra.

Mest kommenterade inläggen

Jesper Nilsson

Sista debatten

Igår genomfördes den sista debatten innan valet i SVT. Det var en frejdi...

Jesper Nilsson

Två statsministerkandidater och en missnöjd Svarte-Petter med högljudda följare

Igår sände SVT ett program som hette "Jag vill bli statsminister" där de...

Jesper Nilsson

Döm aldrig en hel grupp efter en enskild individs dåliga beteende

I dagens inlägg öppnar jag mig och berättar om en personlig upplevelse s...

Jesper Nilsson

Åkessons pinsamma sågning av P3

Igår gästade Jimmie Åkesson Morgonpasset i P3 liksom de andra partiledar...