Blogg

Vem är lättkränkt?

 

Det händer ofta att jag får höra att jag är lättkränkt. Det sker när jag anser att vi måste visa hänsyn och respekt för minoriteter i alla möjliga sammanhang och därmed säger ifrån ifall någon använder ett aggressivt språkbruk eller något diskriminerande som är riktat mot en specifik minoritet. Det kan exempelvis handla om en manlighetsnorm i idrottssammanhang där kvinnor objektifieras på ett smaklöst sätt.

 Eftersom kvinnor är i kraftig minoritet på läktaren och i diverse forum är jag av den bestämda uppfattningen att det inte är så kul för de som är på plats att höra diverse hemskheter, då det finns en klar risk att de kvinnor som redan är där inte längre vill vara med och framförallt finns en risk att fler kvinnor inte vill engagera sig och jag förstår dem. Då gillar inte jag att bli stämplad som lättkränkt, för mig är det väldigt hemskt att höra grupper av män hålla på med en kvinnofientlig jargong och sedan svepa bort den som säger ifrån och på något sätt legitimera sig med att påstå att ”lite får man tåla.” Det är så fruktansvärt respektlöst.

Det komiska är dock att jag själv gärna använder ordet lättkränkt, påfallande ofta om just de personer som anser att jag är detsamma. Jag menar nämligen att den som är lättkränkt är den som tar illa upp av att inte få hålla på med objektifiering som är på en beklämmande låg nivå. Frågan är då: vem är lättkränkt?

Som jag ser det kan det inte vara lättkränkt att visa hänsyn till utsatta minoriteter, framförallt inte när jag tillhör majoriteten. Det är ju väldigt lätt för den som aldrig blivit utsatt att hävda att andra är känsliga och lättkränkta. För mig är en lättkränkt person någon som gnäller över att Disney klipper bort saker ur sina äldsta filmer och att en chokladboll kallas för just ”chockladboll”, den som tycker att det är ett problem ger dels intryck av att sakna empati och dels helt verkar ha missat att mänskligheten utvecklas.

Människor som tillhör majoritetssamhället måste vara tillmötesgående och lyhörda för de som är i minoritet.

Mest lästa inläggen

Jesper Nilsson

Vem är lättkränkt?

Det händer ofta att jag får höra att jag är lättkränkt. Det sker när jag an...

Jesper Nilsson

Vem gillar dig och det du säger?

Det är väl alltid trevligt att säga något som folk kan ta till sig och gläd...

Jesper Nilsson

Fick jag ändra en sak i livet

Ibland får jag frågan om jag ångrar mitt tidigare partival. Jag hade inte b...

Jesper Nilsson

Principer

En kollega, folkhälsovetare som läst mycket psykologi, sade en gång till mi...

Blogg

Vem gillar dig och det du säger?

 

Det är väl alltid trevligt att säga något som folk kan ta till sig och glädjas åt att du säger, men frågan är: ”vem är mottagaren?” Är det verkligen ett sunt tecken om en människa som inte delar dina värderingar gillar det du säger?

Jag såg exempelvis genom ett Facebook-minne idag att jag hade lagt upp en lustig bild där jag hade fullt av snö i håret. Det här blev förhållandevis populärt i det avseendet att det resulterade i många ”likes”, jag märkte nu att en del av dessa var SD:are som jag inte är vän med längre. Det här var förstås ett harmlöst inlägg och vem som helst kan väl relatera till hur håret kan se ut när det snöar väldigt mycket? Men samtidigt känns det inte helt bra när sverigedemokrater gillar något jag gör.

Om jag skriver en debattartikel eller för den delen om SD:are läser mina blogginlägg, så kan jag vara helt övertygad om att de inte kommer gilla det de läser. Jag misstänker, med god grund, att de inte håller med om någonting jag säger, ibland funderar jag över om de ens förstår vad jag säger, antingen förstår de inte, eller så ignorerar de. Det är ju inte direkt som att de inte vet att jag riktar skarp kritik mot dem.

Men att SD:are som läser mina inlägg inte gillar dem och kanske rent av provoceras av texten är en vinst för mig. Likväl är jag inte bara ute efter att provocera (det är meningslöst i längden), jag är ute efter att berätta om samhällsrelaterade problem som jag ser och hur SD är oförmögna att både se dem i dess helhet och lösa dem. Om jag i förbifarten riktar en känga mot dem och de blir förbannade, så kan jag se det som en bonus emellanåt och dra lite på smilbanden åt dem. Lite kul kan jag väl få ha, det sägs ju att ett gott skratt förlänger livet.

Hur som helst var jag omtyckt i den sverigedemokratiska rörelsen, detta trots att jag redan då ansågs vara väldigt PK, vilket jag också tog som en komplimang. Dock tror jag inte de förstod hur allvarlig jag verkligen var i fråga om att visa respekt och hänsyn för alla människor och att alla människor har fri-och rättigheter. Snarare misstänker jag att de flesta bara trodde att jag egentligen tyckte som de och såg mig som en bra företrädare för att jag ”kunde linda in mina åsikter och låta human och solidarisk”. Men jag har alltid satt värde på medmänsklighet och solidaritet, när SD inte gjorde det stack jag och nu gillar de inte längre mig av någon outgrundlig anledning. Egentligen borde tacka mig; om de nu vill förbättra partiet och göra upp med sina problem, borde de vara glada att jag belyser problemen åt dem så de vet var de ska börja.

Mest omtyckta inläggen

Jesper Nilsson

Nyårsafton...

Jag har aldrig varit en vild nyårsfirare, att gå från ett datum till ett an...

Jesper Nilsson

Svenska kyrkan i Västerås

Svenska kyrkan i Västerås gjorde något som upprört många känslor, nämligen ...

Jesper Nilsson

Civilkurage

I dessa juletider är ord som solidaritet och medmänsklighet viktiga ord som...

Jesper Nilsson

Förkasta osmakliga "skämt"!

En olycklig tendens som förekommer i samhället är att människor drar osmakl...

Blogg

Fick jag ändra en sak i livet

 

Ibland får jag frågan om jag ångrar mitt tidigare partival. Jag hade inte bloggat här om jag inte gjort det och jag är väl medveten om att jag gjorde bort mig, så det är klart jag ångrar mig, men frågan är givetvis relevant att ställa. Likväl försöker jag inte tänka i termer av att jag ångrar mig, jag kan inte ändra det förflutna och därför skulle det bara kännas som ett ångestladdat ältande att hela tiden tänka att jag ångrar mig. Istället försöker jag använda mina erfarenheter som en ledstjärna för att numera fatta rationella beslut och kanske även kunna hjälpa andra att inte gå samma tråkiga väg som jag. För att citera babianen Rafiki i Lejonkungen om att möta det förflutna: ”Det kan göra ont, men som jag ser det kan du antingen rymma från det, eller lära av det.”

Fick jag leva om mitt liv skulle jag aldrig gått samma väg igen (det är väl att ångra sig?), men ingen varelse får födas mer än en gång och därför försöker jag att inte tänka i de banorna. Istället försöker jag möta mitt förflutna för att fundera över varför det gick som det gick och berätta om det. Dock kommer det alltid finnas spår av misstänksamhet mot mig och därför väljer jag mina tillfällen, det tar så lång tid att förklara min resa för att folk ska förstå hela sammanhanget. Därför brukar jag inte berätta om min bakgrund för nya människor jag träffar om det går att undvika, någonstans måste jag väl även få chansen att slippa bära min skuld som en ryggsäck.

Detta kan leda till intressanta situationer, då människor jag känt ett tag får veta att jag varit med i SD: ”men, du pratar ju så föraktfullt om dem…?” Jag har inget att dölja och därför har jag inga svårigheter att berätta min historia, men det tar sin lilla tid och innefattar väsentliga delar av min uppväxt och kräver även att åhöraren kan förstå hur mina dåvarande upplevelser kan appliceras på denna. Det tar väldigt lång tid att förklara och vissa, ganska få dock, köper ändå inte min berättelse och då ids jag inte slösa bort min tid. Men självklart förklarar jag för de som vill veta.

Mest kommenterade inläggen

Jesper Nilsson

Är det höjden av misslyckande att bli utesluten ur SD?

Sverigedemokraternas ledning och ”seriösa” företrädare brukar ofta poängter...

Jesper Nilsson

Åldersargument

Idag ska jag beröra en form av argumentering som gör mig väldigt less och o...

Jesper Nilsson

Hur ser en "svensk" ut?

Jag har många gånger, genom mitt ljusa hår, blåaktiga ögon och bleka skinn ...

Jesper Nilsson

MeToo-upproren är långt ifrån överdrivna!

Igår såg jag en artikel som gjorde mig väldigt illa berörd. Den handlade om...