Därför är det svårt att lämna en extrem rörelse
Jag brukar ofta nämna att det är svårt att lämna en extrem rörelse som man är aktiv i och där man har fått vissa positioner, detta vanligen när jag förklarar varför jag inte lämnade Sverigedemokraterna tidigare än vad jag gjorde. Jag tänkte med dagens inlägg beskriva varför.
Till att börja med finns aspekten av att det överhuvudtaget kan vara svårt för vem som helst att lämna en organisation som vederbörande har fått positioner inom. Jag hade flera förtroendeposter och var även folkligt vald, därför ville jag inte förbruka förtroendet från de som röstat på mig. Även om jag inte har mycket till övers för SD och deras företrädare och sympatisörer i något avseende alls så tyckte jag det var svårt att se människor som hjälpt mig framåt och säga att jag inte ville vara med, inte för deras skull, utan för att det var svårt att veta hur de skulle reagera. Jag har både fått utskällningar och förväntningar i stil med ”du kan väl ändå gå på ett möte i månaden, hur svårt kan det vara?” Det var rätt jobbigt att hantera och därför var det en längre process.
Jag gissar att det är lättare att lämna rörelser som inte består av rabiata och inskränkta människor med hat som utgångspunkt. Men samtidigt är det förmodligen ännu svårare att lämna öppna våldsorganisationer såsom nazism och huliganism, där är risken för fysiskt våld överhängande, även om den också finns inom SD. Jag har aldrig varit direkt rädd för att bli utsatt för våldsamhet, jag har bara känt en iskall besvikelse. Den hade varit besvärlig om jag hade velat behålla kontakten med personerna, nu är det inget jag bryr mig om.
Det främsta skälet till att det var svårt för mig att lämna var dock osäkerheten kring hur jag skulle bli bemött av människor utanför partiet. Jag brydde mig i slutändan inte om vad SD tyckte, men det fanns en ängslan för att jag inte skulle välkomnas av majoritetssamhället, att jag skulle bli portad i både himlen och helvetet. Vad skulle jag göra om jag för alltid skulle stämplas som SD:are? Likväl hade jag inte behövt oroa mig, det är ytterst få som inte gett mig beröm för att ha fattat ett klokt och moget beslut. Ännu fler efter att öppet börjat motverka partiet. Ju längre tiden går, desto mer distanserar jag mig från SD och därmed blir det ännu färre som skulle hålla min bakgrund emot mig.
Det är likväl svårt att lämna positioner på ett välskött sätt, mitt råd till andra som vill lämna extrema rörelser är således att lämna så fort som möjligt och inte vänta på ”rätt tillfälle”. Toleransen från omvärlden är hög och med tiden blir den ännu högre.
