Varför finns det ingen riksdagsledamot med Downs syndrom?
Vi har parlamentarism i Sverige idag, vilket jag givetvis tycker att jag ska ha. Detta medför att vi också får räkna med att det kommer komma in några tokstollar i riksdagen eftersom det faktiskt representerar en del av befolkningen. Den som vill titta närmare på några sådana exempel borde läsa Kalle Linds bok ”Femtiotvå festliga riksdagsledamöter”, vilket är en mycket underhållande läsning. Till och med obildade och intoleranta har blivit representerade genom SD. En grupp som dock är sorgligt underrepresenterad är de som exempelvis har Downs syndrom.
Jag tycker att det är väldigt viktigt med delaktighet i en demokrati och att minoriteter både tillgodoses och representeras i diverse sammanhang. Det börjar successivt bli bättre, HBTQ-personer kan ses i Sveriges riksdag samt ute i kommuner och landsting, liksom människor med utländskt påbrå.
När jag är på hockey brukar jag träffa ett par killar som har just Downs syndrom, helt fantastiska individer som alltid är glada och positiva och som gärna vill kramas när det blir mål eller när vi vinner. En gång vände sig en av killarna mot mig när vi säkrat en seger och sträckte upp armarna, var av jag sprang fem rader ner för att omfamna honom. Det bjuder jag gärna på, det krävs så lite av mig för att göra att även dessa individer får känna sig sedda och uppskattade. Till vardags jobbar en av de här killarna i min lokala ICA-butik, jag brukar hälsa på honom när jag handlar, en annan spelar teater och en tredje jobbar i restaurangen där jag ofta köper mitt kaffe när jag är i skolan. Tyvärr har en betydande del av samhället en tendens att missa den enorma tillgång som dessa individer besitter, istället ses de som något avvikande. Det är något som måste ändras och ett viktigt steg skulle var att förbättra deras möjligheter att själva påverka sin vardag. Mig veterligen har det aldrig funnits en politiker i Sverige med Downs syndrom, i Norge har det åtminstone förekommit på lokal nivå: http://www.dagen.no/Inspirasjon/kommunevalg/Landets-f%C3%B8rste-lokal-%E2%80%A8politiker-med-Downs-236382. Något jag ser som väldigt föredömligt och något vi måste ta efter. Istället kunde vi för ett år sedan läsa om att det blir allt mer vanligt att foster med Down syndrom aborteras: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article22455563.ab. Jag är i normala fall en stor förespråkare av abort, men föräldrar ska inte välja bort barn som inte blir som de har tänkt sig, det är helt orätt. Det är inte därför kvinnor slåss för rättigheten att själva få bestämma över sina egna kroppar.
Samhället måste bli bättre på att uppmuntra till mångfald och ta tillvara på människors olikheter. Fler ögon ser mer än två, fler åsikter tillfredsställer fler önskningar. Vi måste också komma ihåg att det krävs att vi som är en del av majoritetssamhället samt politiska organisationer runt om i landet släpper fram och uppmuntrar människor med exempelvis Down syndrom så att de ges en möjlighet att föra sin egen talan. Det kommer inte bli mycket bättre om någon annan hela tiden ska förespråka deras rättigheter, de måste själva få framhäva sina önskningar och behov.
Avslutningsvis vill jag poängtera att det här inlägget främst har berört människor med Down syndrom eftersom det är den grupp som jag själv varit i mest kontakt med, men det finns flera andra olika personligheter i lika stort behov av delaktighet och representativitet.
