Varför blir vissa så provocerade av öppenhet mot andra människor?
Det var Västerås Pride i helgen, jag representerade själv Mälardalens högskola under detta event för att informera intresserade om högskolans mångfaldsplaner och för att ge ballonger till barnfamiljer. På plats fanns också de flesta riksdagspartier, utom KD och SD, av förklarliga skäl. De sistnämnda kunde dock inte låta bli att visa upp sig så de kunde ses gå runt och dela ut flygblad till allmän förtret. Det är något de bara gör för att få uppmärksamhet, de har inget att göra på Pride och dessutom motverkar de hela HBTQ-rörelsen, givetvis känner de förmodligen just därför att de måste ut och sticka i ögonen på HBTQ-aktivister genom att berätta hur hemskt det är med mångfald och öppenhet. En del av dem kände förstås igen mig, någon kom fram och utbytte enklare fraser, men de flesta låtsades dock inte se mig och jag tror att vi båda ser det bästa i att vi ignorerar varandra.
Likväl var det svårt för somliga att hålla sig när jag mitt under festivalen lade upp en bild på en Pride-flagga bakom Västerås Hockeys klubbmärke på Twitter och Facebook, det var någon som gjorde en egen uppdatering om detta, men ingen konfronterade mig (lika bra det, för det är helt meningslöst att diskutera med folk som inte lyssnar på ens argument och som vägrar se bristerna i sitt resonemang). Att jag är fruktansvärt impopulär i SD numera har jag full förståelse för, jag är stolt över det för att vara ärlig. Jag ”högg dem i ryggen” och gav dem ”ett slag i ansiktet”, eller vad du nu vill använda för passande uttryck. Men jag är inte lika förstående kring varför de provoceras av att jag tycker att alla ska kunna ta del av ishockey, de allra flesta av de aktiva SD:are jag stötte på i Västmanland var inte speciellt intresserade av hockey, så på vilket sätt de skulle störas av att jag vill att klubben ska vara öppen för olikheter är bortom all rimlig reson. Det är ju verkligen bara för att motverka att samhällets acceptans för HBTQ-personer ökar, det är tragiskt och djupt förkastligt och frågan är varför de blir så provocerade över att samhället ska vara öppet för alla.
Jag som varit med i SD borde kanske ha svaret, men det har jag inte, åtminstone inte i dess helhet. Det mest troliga är att de är så otrygga i sig själva att de inte klarar av att vara öppna mot människor som inte följer deras trångsynta mönster. Jag var själv väldigt rädd och försiktig förr om åren, vilket ledde till att jag blev sjukt nationalromantisk och att detta var för mig viktigare än någon annan fråga. Det är klandervärt och vansinnigt prioriterat, det vet jag sedan ett par år nu, och jag gissar att den småsinthet som är rådande bland SD:are i det här fallet är en konsekvens av känslor liknande mina, men flera gånger större och mer omfattande. Framförallt stannar den inte vid att romantisera Sveriges historia, utan går så långt att den aktivt vill inskränka andra människors liv, trots att det inte påverkar deras egna liv överhuvudtaget, och det lämnar mig helt oförstående.
