Solidaritet
Jag hör ofta människor gnälla över att vi har för högt skattetryck i Sverige och att var och en har ett ansvar över sitt eget liv, men då ska vi också komma ihåg att många människor världen över har olika hinder, det kan vara hungersnöd, krig, människor som inte klarar sig utan ständig assistans, det kan vara psykiska hämningar som inte syns utåt. Därför har inte alla samma möjligheter att ta vara på livets gåva varav samhället och de människor som är delaktiga i detta bör vara ödmjuka inför sin egen privilegierade situation.
För att gå till mig själv, så har jag för närvarande en vikarierande timanställning i väntan på morgondagens antagningsbesked (jag har sökt ett par masterprogram i statsvetenskap). Jag kan i lugn och ro avvakta besked och sedermera ta ställning till om jag ska fortsätta plugga i höst eller om jag ska försöka hitta ett heltidsjobb. Jag har pengar på banken (utan att gå in på några detaljer), inte till en all-inclusive i Thailand i två veckor, men gott och väl nog för att klara mig och för att kunna unna mig diverse saker. Jag tycker att jag har råd att betala skatt och skänka pengar till välgörenhet, hur då en människa som under lång tid tjänat mångdubbelt mycket mer kan beklaga sig över skattetryck och oroa sig för en ”läskig” förmögenhetsskatt är för mig helt obegripligt. Som Robert Aschberg en gång sade till Mikael Damberg: ”Jag har mycket pengar, så jag har inget emot att betala skatt.” Nu har jag det förhållandevis väldigt bra och det är jag tacksam för, men om jag var utsatt för fattigdom, förföljelse och förtryck, så skulle jag vilja att andra hjälpte mig, därför är det självklart för mig att hjälpa andra efter bästa förmåga och efter mina egna tillgångar och resurser.
Jag har full förståelse för att exempelvis ensamstående föräldrar med knapp inkomst som knappt har råd med hyra och mat för dagen till sig själva inte prioriterar att skänka pengar eller vill skatta ännu mer, det är det som är min poäng med efter ”bästa förmåga”. Alla människor kan inte bidra ekonomiskt, men det är heller inte pengar som är allt här i livet och därmed inte enda sättet att göra världen ljusare för andra. Igår på ICA var det en gammal dam som inte nådde en vara i frysdisken (den låg långt in och långt ner), så hon gick fram till mig och frågade om jag kunde hjälpa henne. Självklart gjorde jag det, det kostade två sekunder av min tid och jag kunde sedan återgå till mitt med tantens tacksamhet som belöning. Det här säger jag inte för att skryta för hade jag inte hjälpt henne hade det varit uselt av mig. Men ibland krävs det inte mer för att hjälpa en annan människa, vi skulle komma långt bara genom att vara vänliga, artiga och respektera varandra. Tyvärr tänker inte alla så, vilket märks i opinionsundersökningar och den skrämmande tonen som ofta råder på internet. Det är sällsamma tider vi lever i när folk inte längre värnar ordet solidaritet, vi får inte hamna i ett djungelns lag samhälle där den starke överlever och där var och en är sig själv närmast.
