Varför missunnar du andra, när du själv har det bra?

 

I dagens samhälle tycker jag mig kunna se en klar tendens till ett egoistiskt egensinne där var och en är sig själv närmast. Jag tänker på företagare som har många miljoner på banken som beklagar sig över löneförhandlingar, fackliga möten och som flyttar sina företag till utlandet för att slippa svenska skatter. Jag tänker på enskilda individer som tjänar mycket pengar varje månad men som ändå vägrar skänka pengar till välgörenhet och hjälpa de som är utsatta.

Jag har svårt att förstå den inställningen. Jag lever på studiemedel och ett extrajobb, det ger mig tillräckligt för att jag ska kunna leva ganska gott och samtidigt lägga undan pengar. Jag kan bekosta en fotbollsresa till England och sitta på min stam pub och förstöra min hälsa med syndiga drycker och onyttig mat. Jag har det med andra ord oförskämt bra och varför ska jag i så fall missunna andra att få det bättre? Om jag anser mig ha råd med nämnda saker, så borde jag väl också ha råd att skänka pengar till välgörenhet (det har jag gjort under ett par års tid).

Jag kan på något sätt inse att en människa som är socialt utsatt, som saknar en stabil inkomst, som kanske har svårt att betala för tandvård eller överhuvudtaget i någon bemärkelse har svårt att klara vardagen, i första hand ser till sig själv och kanske inte prioriterar att hjälpa andra. Det är heller inte konstigt om en sådan person inte anser sig ha råd att skänka pengar till välgörenhet, men det finns likväl ingen anledning för denna individ att missunna andra. Den som befinner sig i en sådan situation borde väl snarare tvärtom förstå hur det måste vara för de som har det ännu sämre ställt?

Vad jag däremot inte alls kan begripa är de välbeställda som missunnar andra ett bättre liv. Dessa människor förefaller sakna både empati och solidaritet, de lyfter ofta fram individens eget ansvar och anser bestämt att alla har samma chans och den som vill ha det bättre får minsann arbeta mer. Därmed förefaller dessa helt sakna ödmjukhet och insikt inför det faktum att alla är olika, med olika bakgrunder, och därför har olika förutsättningar. En människa som är djupt nere, det kan vara en flykting som saknar både mat och husrum, eller kanske en arbetslös som saknar en kontinuerlig inkomst, eller möjligen en ung missbrukare som kommer från miserabla förhållanden i hemmet, kan inte ha samma möjligheter som någon som kommer från en trygg och stabil miljö.

För att avslutningsvis citera en bit ur Per-Albin Hanssons folkhemstal: ”Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage.” Talet hölls på 30-talet och är därför något förlegat idag, men det här är fortfarande aktuellt. Det är sällsamma tider vi lever i då ordet solidaritet blir allt mindre värt.