SD bråkar mer internt än andra partier
I skuggan av åtalet mot Kent Ekeroths misshandel, så såg jag igår att hans tvillingbror, Ted, lämnat partiet i protest mot dess interna politik. Kents klavertramp behöver jag inte beröra mer med tanke på att det mesta redan har sagts i hans fall, därför tänkte jag istället rikta fokus på Sverigedemokraternas interna motsättningar. Det är något som jag själv upplevde under min tid i partiet och i det dåvarande ungdomsförbundet SDU. Jag fick berättat för mig av en då högt uppsatt SDU:are att det inte var ovanligt att de satt och skrek åt varandra i förbundsstyrelsen, det kunde vara så små saker som vad nästa flygblad ska markera för budskap eller var nästa demonstration skulle äga rum. Han tyckte inte att det var något konstigt, men såg på mitt ansiktsuttryck att jag inte var imponerad.
När jag precis hade gått med i partiet, för ganska exakt fyra år sedan, var det årsmöte i det distrikt som då hette Dalarna/Västmanland. Det var ett rekordlångt möte, med pajkastning och ekonomiska oegentligheter. Ni kan läsa om det här: (http://expo.se/2013/bunkerfalangen-tar-over-sd-distrikt_5798.html). Det var som sagt inget ovanligt. Det hände, åtminstone förhållandevis, ofta att ledamöter hamnade i konflikt med varandra i enskilda frågor. Och just ekonomiska oegentligheter är något som jag fick dras med hela tiden, under min tid i SDU Västmanland hade vi först en slarver som hade en ovana att inte betala fakturor varav flera gick till inkasso, sedan kom en ny kassör som mäktade med bedriften att tappa bort vartenda kvitto på saker som köpts in av distriktet. Jag törs säga att det här inte förekommer i andra politiska organisationer, i alla fall inte i samma utsträckning, och frågan är såklart hur det kommer sig att det sker just bland SD.
När det gäller interna stridigheter så är min uppfattning att det blir konflikter på grund av att Sverigedemokraternas medlemmar generellt sett är obildade, inskränkta och oproportionerligt övertygade om att de alltid har rätt. De har sina åsikter baserade på sina egna personliga bedömningar, och inte utifrån fakta, samtidigt som de vägrar lyssna till den andres argument och inte heller kan acceptera möjligheten att de kan ha fel. Jag får också intrycket av att människor som skriker och blir arga för att bli motsagda i minsta sak inte mår bra, det är nog ganska vanligt bland SD:are och det finns något rätt tragiskt med det kan jag tycka. Likväl är psykisk ohälsa inte som en licens som ger människor rätt att bete sig illa, och framför allt ger det inte rätt att vara missunnsam och småsint mot andra. Men det är en förklaring till varför många tilltalas av SD. Jag är övertygad om att människor som mår bra, generellt sett, är mer öppna och toleranta. Fast det gör också att Kent Ekeroths beteende gör mig än mer upprörd, han sitter i riksdagen, han är välbetald och har alla möjligheter att lyckas som karriärpolitiker. Ändå slösar han bort det genom att uppföra sig på en beklämmande låg nivå och komma med rasistiska uttalanden samt bruka våld, de flesta människor skulle aldrig få hans chanser. Han kanske inte heller mår bra, men då har han faktiskt bara sig själv att skylla.
Vad gäller den ekonomiska biten så tror jag faktiskt att svaret är ganska enkelt; SD har helt enkelt inte tillräckligt kompetent folk, deras utbildningsnivå är ofta skrämmande låg. Det går visserligen att fundera kring hur många högskolepoäng som det egentligen ska krävas för att kunna betala en räkning, så sannolikt kan vi även se en viss form av arrogans hos dessa människor.
