Är det höjden av misslyckande att bli utesluten ur SD?

 

Sverigedemokraternas ledning och ”seriösa” företrädare brukar ofta poängtera sin ”nolltolerans” mot rasism och minsann hävda att de utesluter medlemmar som uttrycker sig och beter sig förkastligt. Vad de däremot inte nämner är att ser genom fingrarna ända tills det uppmärksammas av media, se bara på det där stolpskottet som från Dalarna som blev utesluten efter att ha sagt att muslimer inte är 100% människor, ingen reagerade förrän media tog upp det. Han blev till slut utesluten, eller om han avgick frivilligt, vilket i sig är en bedrift. Hela den sverigedemokratiska rörelsen består av självutnämnda experter som utifrån sina rasistiska och homofobiska tankegångar tror sig kunna förklara precis hur människor fungerar.

Det här vet alla om, vissa av SD:s företrädare försöker åtminstone ge intrycket av att vara seriösa, men det faller på sin egen orimlighet; alla vet att de har en jättestordel av medlemskåren som är uppenbara rasister, ändå får de sitta kvar, trots att partiledningen och/eller de lokala topparna mycket väl vet vilka de är. Därför funderar jag: är det höjden av misslyckande att bli utesluten ur SD? Jag menar hur svårt kan det vara att gå upp i talarstolen och framföra sin talan utan att säga något som, inte bara kan tolkas rasistiskt, utan som för tankarna direkt till rasbiologin. Tydligen väldigt svårt för den som är rasist och för urbotat korkad för att förstå det själv. SD:are är som bekant i regel inte de vassaste knivarna i lådan.

Det finns dock ett fall för uteslutning som är diskutabelt och det är topparna i det gamla SDU, jag syftar på Kasselstrand, Hanhe och Ohlson. De var betydligt mer radikala än SD:s partiprogram och hade inte varit omtyckta om partiet verkligen varit allvarliga med sin kamp mot rasism, men de var väldigt populära i partiet. Det gick förstås inte ledningen förbi, 2005 kuppades Jimmie Åkesson in som partiledare, de kunde givetvis inte ta risken att gamla SDU skulle göra samma sak.

Det går således att se att SD använder den här ”nolltoleransen” väldigt godtyckligt, dels för att tillfredsställa media och dels för att göra sig av med de som potentiellt skulle kunna hota partiledningen. Men likväl; det är för mig en gåta hur det är möjligt att uttrycka sig så rasistiskt i offentliga sammanhang att inte ens SD vill ha kvar en, det är faktiskt att lyckas med någonting väldigt svårt. Vi ska komma ihåg att SD är beroende av sina rasistiska pappskallar, skulle de vara konsekventa i sin nolltolerans skulle ingen vara kvar. Dessutom skulle förmodligen även de flesta i partiledningen tvingas utesluta sig själva.