Begreppet "ensamvarg"

På senare tid har begreppet ”ensamvarg” börjat dyka upp för att beskriva terrorister som inte tillhör en specifik organisation, utan som agerar på egen hand i syfte att döda så många som möjligt. Så här har det stått att läsa i Aftonbladet de senaste veckorna: http://www.aftonbladet.se/kultur/a/QeR3V/ensamvargarna--det-osynliga-hotet, http://www.aftonbladet.se/nyheter/a/OKG4w. Tidigare har även terrorister som Anders Behring Breivik och Anton Lundin betraktas som ”ensamvargar”. De följde förvisso ingen organisation utan agerade utifrån sina egna vansinniga föreställningar, men jag tycker ändå att kalla dem ”ensamvargar” är missvisande, ”rasistiska terrorister” är mer passande. Även om deras dåd är självuppkomna, så inspireras de av andra grupper. Breivik var ju exempelvis involverad i den så kallade ”Counter Jihad”-rörelsen, vilken inspirerade honom att begå sitt grymma terrordåd.

I vardagligt tal brukar ”ensamvargar” ses som personer som hellre är själva än i grupp, de har några få nära vänner och inte mycket mer. De kan föredra ensamheten före att umgås i grupper. Det är något som jag själva kan identifiera mig med och jag skulle aldrig få för mig att bruka våld mot en annan människa. En anledning till att jag gärna håller mig själv är att det i en grupp råder vissa hierarkier och normativa förväntningar på hur dess medlemmar ska vara, jag passar inte in i den mentaliteten.

Till exempel kom mitt senaste betyg igår. Det var en metodkurs i pedagogik som bestod av ett grupparbete och en individuell uppgift, gruppuppgiften blev godkänd medan jag fick VG på den individuella. Det beror sannolikt på att den övriga gruppen bara pratade och planerade sinsemellan och körde över mig när jag kom med några idéer, detta för att jag hade lite annat förhållningssätt till arbetet och lite andra tankar. Jag har svårt att ta för mig i en grupp och blir ofta åsidosatt, säkert kan vem som helst förstå att inte det är så roligt. Därför föredrar jag att sitta ensam så att jag kan sköta mig själv. Med det sagt kan naturligtvis grupparbeten fungera även för mig, men det krävs att personkemin klickar.

Det ovanstående förklarar ganska väl hur jag är som individ. Jag sitter hellre hemma och ser en match än är ute med kompisar, en del skulle säkert definiera mig som ensamvarg och det är säkert inte heller fel. Men det gör mig inte heller till potentiell terrorist, likväl skulle säkert det gå att argumentera för att det gjorde mig till SD:are, och det är också någon form av extremism, då bristen på umgänge gjorde att jag aldrig fick nya perspektiv att se saker på. Fast det är mer de bakomliggande orsakerna till att jag blev något av en ensamvarg som är den springande källan till mitt partival. Jag har alltid haft svårt att hävda mig i grupper, under mina tonår kunde jag knappt inte anförtro mig åt någon av mina kompisar om personliga saker, eftersom det då sannolikt skulle sprida sig och leda till att de andra skrattade åt mig. Det här gjorde såklart att jag både blev cynisk och intolerant enligt tänket: ”varför skulle jag visa hänsyn, respekt och öppenhet till andra människor när ingen gjorde det mot mig?” Nu dömer jag inte längre hela världen på det sättet.

Det jag vill ha sagt är att begreppet ”ensamvarg” tenderar att användas som en beskrivning av en terrorist, men i själva verket är det väldigt mycket bredare än så. Jag kan även uppleva att det är ett sätt att undvika att kalla massmördande galningar vid dess rätta namn: terrorister. Ensamvargar, som jag ser det, håller sig på sin kant i största allmänhet. Terrorister mördar till följd av sin ideologiska eller religiösa övertygelse, det är stor skillnad. Vissa terrorister kanske är ”ensamvargar”, men det är de bakomliggande orsakerna till det som gjort dem till terrorister och inte att de är ”ensamvargar” i allmänhet.

Nu känner jag mig, som en form av ”ensamvarg”, illa berörd för att begreppet nämns i samband med terrorister. Jag kan bara tänka mig hur det måste vara för alla muslimer som tvingas utstå terrormisstankar på grund av sitt utseende och sin tro.