Premier Leagues regnbågskampanj
Under omständigheter då nyheterna mestadels består av elände och tråkigheter om hur Kent Ekeroth skämt ut sig igen, om döda diktatorer och andra saker som lätt kan få en individ att känna sig nedstämd, så tänkte jag inta en annan infallsvinkel och lyfta fram ett glädjeämne från de brittiska öarna.
Från augusti till maj spelas det fotboll på helgerna i engelska Premier League. Varje match följs på plats mellan 30 000 och 70 000 människor, beroende på hur stor arenan är, och ytterligare tiotusentals följer matcherna på puben eller hemma vid TV-apparaterna. Dessutom är ligan oerhört stor världen över, Facebook-sidan har över 38 miljoner ”likes”. Hur många som följer serien i Sverige har jag faktiskt inga exakta siffror på, men i tips-SM (som i första hand berör engelska matcher) så deltog, enligt Svenska spels hemsida, 62 934 individer, vilket kanske kan ge en bild av intresset här.
Min poäng är att det finns ett enormt intresse för Premier League och därför är det fantastiskt glädjande att ligan under helgen haft en regnbågskampanj. Kaptenerna i respektive lag har haft regnbågsfärgade armbindlar, Premier Leagues Facebook-sida och Twitter-konto har haft en regnbågsfärgad bakgrund och flera klubbar som Arsenal, Manchester City och min egen West Ham United (som syns på bilden) har följt detta exempel. Reaktionerna har övervägande varit väldigt positiva. Det finns såklart de som inte gillar det, men jag upplever det som en kraftig minoritet. Ett Twitter-konto med 10 000 följare (West Ham Photos) lade ut bilden på regnbågsflaggan och klubbmärket med texten i svensk översättning: ”om du har problem med bilden bakom emblemet, var snäll och hitta ett annat lag att hålla på.”
Det sakliga argument som jag sett mot regnbågskampanjen på sociala medier är att de vill att fotbollen ska vara ”politiskt oberoende”. Jag kan förstå ståndpunkten, men det här handlar inte bara om politik. Det handlar om mänskliga rättigheter och om att fotbollen ska vara öppen för alla. HBTQ-personer är sorgligt underrepresenterade inom all idrott och inte minst inom fotboll, Justin Fashanu är den hittills enda brittiska spelare som kommit ut. Det gjorde han 1990, tyvärr tog han livet av sig 1998 och det är ett tydligt bevis på hur viktigt det är att HBTQ-frågor lyfts fram. Anton Hysén är såklart mest känd i Sverige. Det är förstås bra att han kom ut, fast han tillhör ju inte ens toppskiktet i Sverige. Tänk om en så högt ansedd spelare som exempelvis Zlatan skulle komma ut som homosexuell, det skulle verkligen öka acceptansen för HBTQ-personer, inte bara inom fotbollen utan även i samhället.
Bland vissa galningar inom sporten, framförallt på läktaren hos somliga ”supportrar”, finns en tendens till intolerans och homofobi, just därför är det här en enorm manifestation av Premier League. Det skulle vara fantastiskt om Allsvenskan och svenska hockeyligan kunde göra samma sak i Sverige, det skulle behövas!
