Patriotism
'Det står ett OS framför dörren (senare i sommar ett fotbolls-VM) och över hela världen kommer folk vifta med flaggor och nynna på sina respektive nationalsånger. I idrottssammanhang kan jag tycka att det är ganska harmlöst, faran ligger dock i om människor inte klarar av att skilja sporten från samhället. Eller för den delen, om människor blir så törstande efter framgång att de börjar försöka hetsa fram en elitstyrka av elitidrottare med hjälp av militärisk disciplin, likt nazitysklands utbildningsanstalter Napola (inte idrott dock) och gamla Sovjets drillning för att forma den gamla superfemman i ishockey.
Ni som känner mig, eller läser mina inlägg, vet att jag var extremt patriotisk för några år sedan, idag bara i idrottssammanhang och när någon låter nationalromantisk tenderar jag att dra öronen åt mig. Patriotismen tenderar att gå hand i hand med nationalism, dock finns det en väsentlig skillnad mellan dessa. Förenklat går det att förklara med att en patriot ”bara” älskar sitt land, medan en nationalist även älskar sitt folk. Nationalismens grundsten är: ”ett folk för var land” och det ingår även en patriotism i detta. Det går att vara patriot utan att vara nationalist, men det går inte att vara nationalist utan att vara patriot. För er som gillar fotboll kan vi säga att en som endast är patriot blir glad när Sverige vinner, en nationalist blir glad när Sverige vinner, men inte om matchhjälten heter Zlatan Ibrahimovic.
Det kan förstås tyckas harmlöst i det avseendet att bara älska ett land, utan att lägga några värderingar i vem som bor där, men det är något som gemene människa bör vara försiktig med. Först och främst måste frågan ställas: ”varför älskar du 'ditt' land?” Är du stolt och tacksam för att ditt land är öppet och inkluderade? Skänker landet pengar till bistånd och är generösa i flyktingmottagandet? Värnar landet om miljö och djurskydd? I det avseendet ligger problematiken främst i att det riskerar i att du slår dig för bröstet och känner dig nöjd och därmed slutar utvecklas. Det mest påtagliga problemet med patriotism är dock att det tenderar att leda till både konservatism och ett tänkande i svart och vitt.
Den som älskar 'sitt' land lyfter gärna fram tradition och historia och då är risken överhängande att en sådan person kommer uppleva att såväl nyanlända som politiker hotar detta. Jag brukar berätta om min känsla av panik när två miljöpartister ville ta bort statyerna av Karl XII och Gustav II Adolf, dessutom brukade jag, snudd på gråtmilt, propagera för hur karolinerna dog på slagfältet och hur bönderna plöjde åkern ”för vår skull”. Det är inte friskt när det går så långt. Dels för att det inte finns något romantiskt alls över det hela, de gjorde inget av det där för vår skull, de ville bara överleva. Men framförallt är den där rädslan för förändring och utveckling det stora problemet.
Patriotism kan även hämma internationalisering, samarbete, handel och rörlighet mellan länder. Det riskerar att leda till en kraftmätning där var vill visa sig starkast, det finns inget positivt med det.
Låt oss jubla åt Sveriges eventuella framgångar i OS, men låt oss även glädjas åt när det går bra för andra länders representanter och inte missa unna någon annan (så länge det inte är på vår bekostnad, det är trots allt en tävling). I brist på krig (som jag är glad över) får vi fylla freden med lite spänning… på ett mer sunt sätt och opolitiskt sätt! Jag brukar ofta prata om hur samhället speglas av idrott (framförallt fotboll), men det vi-och-dem-tänkande som tenderar att finnas inom sporten måste undvikas i övriga samhället. Därför bör vi även vara väldigt försiktiga och återhållsamma med patriotism.
