Opinionsblogg

Den som ställer till rätta har alltid mer att göra än den som bara ställer till

 
Då vi börjar närma oss juletider förs mina tankar till julkalendrar och vad Stig Järrells karaktär i Trolltider sade en gång: "Den som ställer till rätta har alltid mer att göra än den som bara ställer till."
Detta var säkerligen riktat till barn, men det lustiga är att citatet är fullt applicerbart på det politiska läget. Självklart är det låsta läget och oförmågan för kompromisser frustrerande och jag förstår att folk tappar förtroendet för politiker.
 
Det märkliga är dock att missnöjet leder till att folk ser SD som lösningen. Givetvis är det lätt för ett parti som SD, som aldrig haft något ansvar och som bara kan peka finger och anklaga partierna för att sitta i sandlådan. Under tiden tvingas de andra partierna att antingen bryta upp sina tidigare konstellationer eller utveckla dem samtidigt som de vill undvika SD och hålla sina löften till väljarna. Det är såklart svårt att hitta nya vägar och det är inte så konstigt med tanke på att det här läget är historiskt i svensk politik, även om en stor del av spelet är smått patetiskt att beskåda.
 
Det riktigt pinsamma hittills är dock när Kristersson redan på valnatten lovade att rösta bort Löfven som statsminister, han har nu två alternativ: antingen öppnar han dörren för SD, eller så låter han Löfven åter bli statsminister. Exakt hur han kan tro att Löfven ska gå in i en konstellation som bygger på att Kristersson själv blir statsminister (när S blev större än M) är helt obegripligt. Centern och Liberalerna måste lämna alliansen och ge regeringsunderlag till Socialdemokraterna. Att Lööf hittills tycks lika angelägen hålla V borta från inflytande som SD är beklämmande, men gissningsvis bara ett spel för att framstå som att hon håller löftena till väljarna. Den här pjäsen är farsartad. Men det är inte heller så konstigt att partierna tycker det är svårt att hitta nya samarbeten utan att samtidigt framstå som att de går ifrån sina ideologier och enskilda sakfrågor.
 
Låt mig avsluta med ett musikklipp av artisten Stefan Andersson om mössorna och hattarna som får mig att fundera kring om vi överhuvudtaget har utvecklats sedan 1700-talet:
-"Kan vi enas om det att vi inte kan enas om något?"
-"JA!"
-"Bra, då avslutas riksdagen här. Vi går hem till våra slott och äter något flott."
-"Ja, det låter gott."
(https://www.youtube.com/watch?v=BbpVqYka_SU)
Det sammanfattar så väl vad jag tror missnöjet beror på. Politikerna uppfattas som överbetalda tomtar som hellre sitter och fikar än faktiskt jobbar samtidigt som pengarna rullar in på kontot och ger dem en fin pension. Det är förståeligt, men glöm inte bort att se helheten. Det är inte så lätt som det kan verka.

Kommentarer

Kommentera