Tusen fler begår självmord än dör i trafiken, ändå berörs det inte lika mycket
I Sverige 2016 dog 263 personer i trafiken, en ökning med tre personer från 2015 (https://www.svt.se/nyheter/lokalt/jonkoping/sa-manga-dog-i-trafiken-2016). Det är för många och det är jättebra att det satsas pengar på att göra trafiken säkrare, att uppmuntra människor att hålla hastighetsgränserna och att inte köra när de är påverkade. Men samma år tog 1478 respektive 1554 individer livet av sig (http://ki.se/nasp/sjalvmord-i-sverige-0), ändå pratas det inte och satsas inte alls lika mycket inom det området. Det har exempelvis förekommit riksdagsdebatter om trafikolyckor, men såvitt jag vet har det aldrig förekommit en som helt riktar sig mot självmord. Det nämns som exempel ibland gällande exempelvis psykiatrisk vård och när det handlar om ensamkommande flyktingbarn. Bland unga män 15-24 är det till och med vanligaste dödsorsaken, det kan förstås bero på att de är ganska friska i övrigt, men ändå. Jag kan rekommendera boken ”När någon tar sitt liv” av Alfred Skogberg.
Det här är ett otroligt tungt område att beröra, gissningsvis är det ett av skälen till att det tenderar att förbises, men just därför måste det uppmärksammas. Psykisk ohälsa är ett stort problem i samhället och de som lider av det har en tendens till att bli förlöjligade och att inte tas på allvar. Den som varit med om en trafikolycka kommer löpa risk att få synliga skador på kroppen, däremot syns det inte lika tydligt på de som lider psykiskt.
Likväl går det att hjälpa människor som mår dåligt, det gäller dock att hitta dem och det är inte alltid så lätt. Det är väldigt skambelagt att må dåligt, det kan av majoritetssamhället anses att en sådan person är ”svag” eller ”onormal”. Därför kan det också vara svårt för omgivningen att fråga: ”mår du dåligt?” eller rent av ”funderar du på självmord?”. Det ska dock sägas att det finns oerhört många människor som kan må dåligt, men som ändå inte vill ta livet av sig. Vem som helst kan väl känna sig lite nere ibland, då är det viktigt att ta det på allvar och hjälpa till innan det går för långt. Men steget från att vara ”deppig” till att vilja dö är stort.
För egen del skulle jag inte ens tänka tanken att ta livet av mig, åtminstone inte så länge jag är frisk. Det värsta som skulle kunna hända mig i min samhällstillvaro, rent hypotetiskt, är att jag får indraget CSN, blir av med min lägenhet och utan inkomst tvingas flytta hem till någon av mina föräldrar. Det skulle vara jättejobbigt, jag skulle känna mig som en belastning, men likväl, så länge jag lever kan jag göra något åt det. Det kommer en morgondag då jag får det bättre ställt. Mina föräldrar skulle hjälpa mig för att de bryr sig och inte vill att jag ska fara illa. Det är värt att tänka på för jag misstänker (utan egentlig grund) att många som mår dåligt inte känner sig behövda och att de är en belastning för sina närmaste, så är det inte.
Jag hörde en gång om en som mamma förlorade både sin man och sina två barn i en brand, skulle det hända mig är det inte omöjligt att jag skulle välja att göra slut på mitt lidande. Jag blir tårögd bara av tanken
Jag är inte på något sätt kunnig inom den här svåra frågan och har förhållandevis till många andra väldigt lite att komma med, men jag vill ändå lyfta den. Det finns så många skäl till att människor väljer att ta livet av sig att jag inte kan ta fram alla aspekter här. Men jag vill säga åt politiker att satsa på kuratorer och psykologer i skolan och i hela samhället. Vi som mår bra måste också fråga oss vilka förväntningar och krav vi har på personer i vår omgivning, känner de sig oförmögna att leva upp till vad de tror förväntas av dem kan det få förödande konsekvenser.
