Hur ser en "svensk" ut?

Jag har många gånger, genom mitt ljusa hår, blåaktiga ögon och bleka skinn fått höra att jag ser ”typiskt” svensk ut. Men hur ser en typisk ”svensk” egentligen ut? De som brukar tycka att det här är viktigt har ofta själva väldigt svårt att sätta fingret på vad de i själva verket menar, på samma sätt som de inte klarar av att beskriva ”svenskhet” på ett tillfredsställande sätt.

Stereotypen av en ”svensk” brukar beskrivas som en del av den ”ariska folkstammen”. Det komiska är att mitt ljusa utseende kommer av att jag har påbrå i norra Finland (Rovaniemi), finländare tillhör inte den ariska folkstammen, om vi nu ska vara sådana. Ändå ser jag mer ”svensk” ut än många som är betydligt mer ”ariska” än jag, mina ljusare anletsdrag kommer från Finland (många av mina svenska släktingar är mörkare). Det jag vill ha sagt är att det här visar hur patetiskt fånigt det är att hålla på att dela in människor utifrån ett nedärvt utseende.

Dessutom finns det forskning som pekar på att den stereotypiska svensken som ska vara blond och blåögd bara är en påhittad upplevelse som i själva verket inte är mer verklig än att Jorden är platt, det kan se ut så för den okunnige som ser helheten, men verkligheten ser helt annorlunda ut. Det finns väldigt lite trovärdiga källor att ta del av, för ett mindre blogginlägg som detta. Jag har helt enkelt inte lust att själv genomföra ett stort vetenskapligt projekt för att ta reda på exakt hur stor del av Sveriges befolkning som faktiskt är blonda och blåögda. Det är inte tillräckligt intressant för mig, men mina upplevelser är att det är minst lika vanligt med mörkt hår och mörka ögon, även bland människor som bott i Sverige under flera generationer. Här finns en intervju med konstvetaren och professorn Jeff Werner som skulle kunna bekräfta detta: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5825841http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5825841

Werner nämner att Gustav Vasa fram till 1800-talet (nationalismens stora era såklart) målats som mörkhårig. Det skulle i så fall kunna tyda på att människor som bott i Sverige under alla århundranden inte alls har varit så otroligt ljusa som somliga vill ge sken av.

Jag har aldrig förstått grejen med vikten av att prata om hårfärg och ögonfärg, det är helt enkelt inte intressant för mig. En del föds ljusare, andra mörkare, det här är inget annat än en pseudodebatt. Högerextremister i Sverigedemokraterna och ännu längre ut på kanten vill gärna måla upp Sveriges och Skandinaviens ljusa anleten, men de flesta av oss förstår att det är direkt larvigt, för att inte säga rent av felaktigt.

Under min tid i SD hördes det ofta som något fint att vara ljus, dåvarande ungdomsförbundet, som ju var lite ärligare i sin kommunikation än moderpartiet, gick så långt som att prata om detta i sin beskrivning av svenskhet med motiveringen: ”Även en blind man vet att gräs är grönt.” Jag minns att själv bara tänkte att en blind man inte ser några färger, så jag förstod inte poängen. Det vågade jag dock inte säga, och även om jag inte såg det då, ligger det även i partiets linje.

Ännu längre ut på högerkanten kan uttryck höras som: ”egentligen vet alla vem som är svensk.” Slutsatsen jag drar är motsatsen, jag vet uppriktigt inte hur begreppet ska definieras (det kanske finns några spår av inlandsisen kvar på Kebnekaise, den kan vi nog kalla ursvensk) och ärligt talat bryr jag mig inte. Det var heller aldrig inte intressant för mig under tiden i SD, vilket man kan tro, men jag trodde verkligen på det partiet kallar ”öppen svenskhet”, dvs alla som kallar sig svenska är svenska. Där var jag blåögd (ordvits).