Opinionsblogg

Egensinnet inom SD

 

Som jag vid ett flertal tillfällen lyft fram är Sverigedemokraterna hårt präglade av rasism, sexism och homofobi, men utöver det finns det även andra tendenser på individnivå som är intressant. De förefaller exempelvis ha jättesvårt att glädjas åt andras framgång, de är väldigt måna att det ska gå bra för dem själva, men de unnar ingen annan. Hela partiet skulle således kunna sammanfattas som egensinnigt, eller egoistiskt, om ni så vill.

Till exempel: när jag hade blivit vald till ordförande i SDU Västmanland hamnade det på vårt bord att anordna förbundets traditionella nationaldagsfirande (50-60 deltagare). Jag fick i stort sett göra allt själv, för att de andra inte tog ansvar, samtidigt som jag försökte sköta skolan. Jag höll på att gå in i väggen, såklart kan du tycka att jag får skylla mig själv som var med i en så pinsam rörelse, men det var inte kul. Firandet i sig skulle kunna få ett eget inlägg, men det var åtminstone populärt bland deltagarna och förbundsstyrelsen, givetvis kunde fler i styrelsen ta åt sig äran och jag är inte den som säger ifrån. Men det sved, tänk dig ett grupparbete i skolan eller på jobbet där du är den som driver på och någon till är med och drar det framåt och så är det någon som inte alls är delaktig, men som ändå får lika mycket av berömmet.

Jag fick dock förtroendet att hålla tal i Almedalen, inget märkvärdigt, men vice ordföranden kom inte ens och tittade. Helt enkelt avundsjuk för att jag fick chansen och inte han.

Det här var valåret 2014 och jag åkte runt och besökte hur många skolor som helst, ofta själv. Detta resulterade i att Västmanland kom fyra i skolbesökstävlingen, endast slagna av distrikten Stockholm, Göteborg och Uppland (inte så konstigt med tanke på att de har många fler skolor). När jag tittar tillbaka känner jag verkligen hur mycket tid och energi jag slösat bort på SD/SDU och bara fått skit (ursäkta språket) tillbaka. Jag har dock lärt mig mycket och den kunskapen tänker jag använda emot dem.

Det gick dock inte förbundsstyrelsen förbi att det var jag som drog lasset, men det hindrade dem inte från att ge vice ordföranden en nominering till den kommande förbundsstyrelsen. Deras idé var att jag skulle bli ordinarie och vicen suppleant, jag tackade dock nej till Kasselstrands styrelse. Det komiska var dessutom att vicen utmanade mig som ordförande, han och kassören saknade helt självinsikt och ansåg att även om jag var ordförande på pappret så var det de som egentligen styrde distriktet.

Samtidigt sökte den här pajasen nytt jobb och skröt om hur mycket han skulle tjäna. Någon dåvarande kollega som inte heller gillade honom frågade vad jag tyckte om det: ”det är väl inte kul för dig om han tjänar så mycket pengar?” Jag sade bara att han får tjäna hur mycket han vill så länge han håller sig på behörigt avstånd från mig.

Poängen med det här inlägget är att belysa hur småsinta många är inom SD, min paroll har alltid varit ”missunna ingen annan framgång”, men i SD är det inte så. SD:are vill i allmänhet inte betala skatt för att eller skänka pengar till välgörenhet för att hjälpa andra. De vill att det ska gå bra för dem själva och deras närmaste, mot övriga är de inte ens likgiltiga utan kan rent av hoppas att det ska gå dåligt.

Det här märks i deras politik, det är deras egensinne som gör att de för en rasistisk och inhuman politik. De unnar inte flyktingar att leva i fred och frihet och de unnar inte HBTQIA-personer att få leva som de är och som de själva vill. Det är obehagligt med den typen av människor.

Kommentarer

Kommentera