Opinionsblogg

Vad händer med åsikterna hos den som lämnar en extrem rörelse?

 

Många tilltalas av extrema åsikter och drar sig till rörelser inom området för att aktivera sig. För egen del hamnade jag i SD, andra kanske hamnar ännu längre ut på högerkanten, eller går långt ut åt vänster eller blir fundamentala islamister. Vi är många som sedan lämnar rörelserna och frågan är: vad händer med avhopparens åsikter?

Först och främst finns det inget absolut svar på frågan. Men om jag går till mig själv så kom jag genom utbildning och mognad till insikt med att SD:s argument var ohållbara och att min nationalromans var oproportionerlig och direkt ogenomtänkt. Därför har det varit väldigt lätt för mig att ta avstånd från SD och förklara både hur jag hamnade där och varför jag inte tycker att det är ett bra parti.

Likväl är det, mig veterligen, relativt få avhoppare som erkänner att de haft fel. Istället hoppar de av för att de inte klarar pressen (det är påfrestande att ständigt motarbetas för sina åsikter), de kanske hoppar av för att de får kalla fötter när de inser vad de förväntas göra (syftar här på direkt våldsamma ideologier), eller så har de släkt och vänner som tvingar dem att hoppa av. I de här fallen är det inte alls osannolikt att vederbörande fortfarande kommer ha vissa sympatier med sina tidigare illdåd, exempelvis kanske en före detta nazist nöjer sig med att rösta på SD. Detta med anledning av att personen i fråga inte hoppar av för att hen har mognat eller insett sina snedsteg utan på grund av påtryckningar eller andra omständigheter.

Jag såg en gång en före detta nazist i sociala medier påstå något i stil med att ”för att vara rasist måste man vid ett flertal gånger säga något tokrasistiskt”. För mig vittnar det om att personen fortfarande har ett rasistiskt tankesätt, gissningsvis tycker vederbörande inte att det är rasistiskt att uttrycka sig rasistiskt för att hen antingen själv gör det, eller för att på något sätt få sin tidigare aktivism att framstå som mindre klandervärd. För övrigt anser jag att den här konventionen beskriver ganska väl hur rasism definieras och hur den ska motverkas: http://www.ohchr.org/EN/ProfessionalInterest/Pages/CERD.aspx men det orkar väl inte en rasistiskt tänkande människa läsa och sätta sig in i…

Sammanfattningsvis tror jag att det går att tyda en tendens till tre olika typer av avhoppare. Först har vi de som genuint inser att de haft fel, varav de tar avstånd och kanske rent av aktivt motarbetar det som de tidigare varit en del av (det är vad jag försöker göra). Sedan finns de som hoppar av på grund av påtryckningar från nära och kära samt backar från rörelsen för att de får ”kalla fötter”. De kommer sannolikt ha kvar vissa sympatier, men inte i fullt så stor utsträckning (ex. avhoppad nazist som röstar på SD). Och så finns det de som hoppar av för att de inte ”orkar engagera sig längre” eller på grund av interna stridigheter, här finns förmodligen åsikterna kvar med den skillnaden att vederbörande inte är aktiv.

Syftet till att jag lyfter det här är för att även om en person inte öppet förespråkar extrema åtgärder så kan åsikterna finnas där och då kommer de alltid ha ett fäste bland samhällets medborgare. Ska vi kunna få bort extremismen med rötterna så måste åsikterna motarbetas, därför är det viktigt att vi säger emot kränkande uttalanden och hela tiden lyfter de goda argumenten.

Kommentarer

Kommentera