SD-sympatisörer skyller alltid på någon annan
Det kommer förmodligen inte som någon större överraskning för de flesta att en stor del av de som går med i eller sympatiserar med Sverigedemokraterna gör det för att de är missnöjda med sina egna liv och därför skyller detta på invandringen. Det är givetvis lättare att peka på en annan grupp människor och tänka något i stil med ”om inte de varit här hade allt varit mycket bättre” än att se sig själv i spegeln och fråga sig: ”varför är jag inte nöjd, vad kan jag göra för att mitt liv ska bli bättre?”
Den här typen av människor kommer aldrig bli nöjda, varför vet jag inte, men det känns nästan som att de bestämt sig för att vara bittra på omvärlden och funnit en trygghet i det, varav de därför inte vill släppa sin missnöjdhet. Hade de inte kunnat skylla på migrationen hade de gnällt över något annat, men på ett eller annat sätt hade allt varit fel.
Den här tendensen till att vägra se sina egna misstag och snedsteg och hela tiden skylla ifrån sig gäller dock inte bara i invandringsfrågan. Många SD:are pekar på mig och menar att jag skyller mitt misslyckande på dem. Otur för dem i det fallet att jag inte alls känner mig misslyckad, visst skulle jag gärna ha lite högre inkomst än mitt studiemedel och ett större boende, men min tid kommer och jag har det överhuvudtaget väldigt bra och ska inte klaga. Men jag vill att andra också ska ha en dräglig tillvaro och samma rättigheter oavsett etnisk härkomst, sexuell läggning och könsidentitet, därför ägnar jag en stor del av min tid till att berätta om hur småsinta och inskränkta SD är. Hade de inte varit det skulle de frågat sig vad de kunde göra bättre istället för att peka finger åt mig.
Men detta gäller även individer inom SD på ett personligt plan, dvs många har väldigt svårt att ta till sig av kritik som riktas mot dem. Antingen är kritiken ”obefogat trams” eller så är det någon annans påstående som är inskränkt. Det förstnämnda gäller inte minst ett exempel från när individer blivit varnade av ett partidistrikt för att de ägnat sig åt gravt kvinnoförnedrande attityder (ni förstår hur illa det är om partiet faktiskt agerar). Det andra gäller en gång då jag diskuterade med en kollega och presenterade statistik och fakta för att underbygga mitt ställningstagande och vederbörande svarade ”ja, men jag tycker inte att det är så, jag får tycka vad jag vill! Det är min åsikt och en åsikt kan aldrig vara fel.”
Om du har en åsikt baserad på felaktig grund så har du fel, det är inte svårare än så. Men istället för att personen erkänner sig ha fel och backa, försöker istället hen anklaga mig för att vara inskränkt (lustigt att den som oftast sätter etiketter på andra tenderar att själv vara värst) och inte lyssna på andra människors åsikter. Det här var inte en politisk diskussion, men det vittnar om vilken verklighet somliga inom SD lever i, de ser aldrig brister i sitt eget resonemang och om någon säger något som inte stämmer överens med deras verklighetsuppfattning är den personen antingen en lögnare eller någon som bara vill motverka partiet för sitt höga nöjes skull. Det är det som gör det så svårt att argumentera med SD:are, de har oftast inte samma syn fakta och saklighet som andra människor.
