Sexism måste bort!
I veckan infördes en samtyckeslag och även om det är ett jättesteg i rätt riktning så kommer det inte räcka för att få bort alla våldtäkter. Nu gäller det att få bort de bakomliggande strömningarna som får män att ge sig på kvinnor.
Sexismen finns i hela samhället, i alla intersektionella grupper och detta vidriga fenomen är problematiskt oavsett var det dyker upp, även om det finns grader i helvetet. De mest öppna och vulgära är givetvis våldsbejakande extremister med åsikter långt ute på högerkanten, de som går på fotbollsmatcher och skanderar könsord och objektifierar kvinnor som besatta, eller som när AIK-klacken för ett par år sedan lyckades få med både sexism och homofobi när de brölade ut en ny sång riktad mot Tobias Hysén och hans bror Anton.
Men sexismen dyker även upp där den inte är lika tydlig. Hela tiden kommer det märkliga ”skämt” i mitt flöde i sociala medier, eller bland folk på stan. Det kan vara någon som försöker vara rolig (går inget vidare), det kan vara någon av dessa gudsförgätna inlägg ”tagga någon som *infoga eget exempel*”, många av alla dessa sexistiska skämt som dyker upp både i sociala medier och i samhället är väldigt vulgära och problemet är att många inte ens ser det själva. Det tragiska med dessa ”skämt” är att de inte är roliga, de är intelligensbefriade och på en mognadsmässigt väldigt låg nivå. Det enda de gör är att legitimera sexismen i samhället. För att inte tala om gymmet där män går omkring och stånkar för att få kvinnors uppmärksamhet och i det efterföljande omklädningsrummet där de som anser sig vara ”välhängda” kan ta på sig tröja och strumpor innan de tar på sig kalsongerna.
Den absolut främsta gemensamma nämnaren är: män i grupp. Det är väldigt ”lustigt” (eller tragiskt, mest patetiskt) men av någon anledning är det, nästan uteslutande, bara män som håller på så här. Män i grupp som hetsar varandra till ett negativt beteende, eller försöker ”spänna musklerna” (bokstavligt eller bildligt) inför sin nästa. Manlighetsnormer som bygger på vulgaritet, självförverkligande, att trycka ner och håna varandra för att därigenom hetsa varandra till avskyvärda uttryck och handlingar.
En intressant fråga är dock: du själv då, är inte du man? Är inte du en del av problemet? Jo, det är klart. Men jag är åtminstone självmedvetet och försöker till varje pris undvika att umgås med män i grupp, inga större problem eftersom jag helst håller mig för mig själv eller umgås med en i taget. Dessutom har jag tydliga drag av att vara asexuell, jag är tämligen ointresserad av primitiv sängkammaraktivitet och blotta tanken på sexism och könsorgan äcklar mig. Därför har jag inte svårt att undvika hemska uttryck kring sådana saker. Men visst, jag är inte perfekt. I tidig tonår, säkerligen påverkad av normer och serien Hem till Midgård (inget försvar, men en förklaring), var jag riktigt ful i munnen. Jag växte ifrån det vid 15-16-års ålder, då jag blev varse om att det kan missförstås och framförallt såra andra.
Någon gång kan det hänt att jag kallat någon som gjort något ovanligt dumt (nazist eller dylikt) för ***huvud. Det är givetvis onödigt och det händer väldigt sällan, men ibland blir jag provocerad och då kan en groda hoppa och det är även att sätt att markera hur mycket jag hatar nazister, det är sätt för mig att förminska dem. Likväl är jag av uppfattningen att det är, marginellt, mindre dåligt att jag som man använder det manliga organet, då förminskar jag åtminstone inte kvinnor. Men poängen är: Vill jag leva i ett samhälle fritt från sexism, måste jag börja med mig själv. Den som är medveten om sina egna brister har kommit längre än de som lever i förnekelse.
