Opinionsblogg

Stå på de "utsattas" sida

 

En viktig ledstjärna för mig är att stå på de ”utsattas” sida. Då bör det först och främst redas ut vad jag menar med de ”utsatta”. Det vanligare begreppet är ”svag”, det jag menar är människor som helt enkelt inte har samma förutsättningar att lyckas som majoriteten. Jag gillar dock inte att säga ”svag” i det här sammanhanget för det handlar inte om svaghet, det handlar om att alla inte har samma priviligierade utgångsläge som jag.

Ute på den politiska högerkanten kan vi tala om att slicka uppåt och sparka nedåt, eller om ni så vill, ”stå på de starkas (icke-utsattas) sida”, dvs de ser i första hand till de som redan har det bra och väl förspänt och därmed har alla förutsättningar att lyckas. Det parti i Sveriges riksdag som är bäst på detta är givetvis Sverigedemokraterna, därför låter det kanske inte helt logiskt att jag säger att jag alltid försökt stå på de svagas sida. Fast vi kan nog se det som en anledning till varför jag inte passade in i SD.

Jag tyckte faktiskt det var mycket lättare att engagera mig i partiet när de låg på 5,7% och inte hade något reellt inflytande (de var vågmästare, men utnyttjade inte den rollen). Jag kunde stå och prata om mina nationalromantiska föreställningar utan att egentligen reflektera kring vad SD:s politik faktiskt skulle innebära, de hade ju ändå ingen maktposition. Däremot kände jag ingen glädje på valnatten 2014, SD hade växt, jag hade blivit invald i kommun-och landstingsfullmäktige. Men där började jag förstå att partiet växt och rent av kunde få inflytande såväl nationellt som kommunalt. Det var en riktig tankeställare, det var som att jag först då förstod vad jag höll på med.

Att jag vill stå på de ”utsattas” sida innebär för mig att jag värnar om minoriteters rättigheter, i synnerhet de som varit utsatta för förtryck. Men det är också en anledning till att jag tycker mycket om djur, barn och människor med Down Syndrome (eller dylika variationer). De har inte samma talan och kan därför inte försvara sig på samma sätt som vuxna människor. Det skär i mig att se sjuka barn och djur som far illa.

Med anledning av detta har jag otroligt svårt för människor som har alla förutsättningar att leva ett bra liv, men som slösar bort det. Ett konkret, om än extremt, exempel är den före detta fotbollsspelaren Adam Johnson, han var överbetald och levde på att spela fotboll, sedan dömdes han för sexualbrott mot en femtonårig flicka. Förutom att brottet är skandalöst avskyvärt så det räcker, så slösade han bort allt han hade. Jag tycker inte synd om en sådan person! Som sagt är detta extremt, fast det finns gott om människor som har alla chanser, men som slösar bort det och det gillar jag inte.

Kommentarer

Kommentera