Hög ton och bestämd röst- en form av härskarteknik
Under ishockey-VM har jag lagt märke till en sak i TV4:s sändningar, när studion är igång håller inte experten Niklas Wikegård igen utan han gapar och raljerar om allt och alla. Inför kvartsfinalen mellan USA-Finland hävdade han att ”USA skulle utklassa Finland” sagt och gjort förlorade jänkarna med 2-0 och Wikegård sågade USA. När det stod klart att Kanada skulle möta Ryssland i semifinal var han inte sen att slå fast att de sistnämnda kommer vinna. (Det kanske de gör, men hur kan han veta det?) Hans höga ton och bestämda röst gör att de andra i studion till exempel Lena Sundqvist, som jag tycker har mycket mer rationella och intressanta tankar, både hamnar i skymundan och dessutom får svårt att säga emot, eftersom det verkar som att Wikegård skulle gå i taket.
Jag tycker det är särskilt synd för Sundqvist är väldigt bra på att analysera hockey och även väldigt stark som klarat av att stå emot hatstormen från inskränkta puckon på läktaren som nedvärderar henne som kvinna. Jag hoppas att Viasat värvar henne så att hon får jobba med mer professionella sändningar som uteslutande riktar sig mot hockeyn.
Nu är detta ett lite dumt exempel eftersom jag håller det för sannolikt att TV4 har gett Wikegård direktiv att han ska spela över och vara ”tuff och hård”, men att använda en hög decibelnivå och låta bestämd som talteknik är inget ovanligt fenomen. Företagare och politiker gör ofta så här (framförallt på högerkanten), det är ett sätt att håna och förlöjliga konsumenten eller motståndaren för att framhäva sig själv. Vilket såklart är väldigt osmakligt.
Människor som är alltför tvärsäkra och som vägrar lyssna på andra har dessutom ofta fel och bygger sina uppfattningar helt på egna upplevelser och inte på fakta. Tyvärr finns en tendens till att folk ser deras retorik som ett tecken på pondus och går på vad de säger utan omsvep. Många lyssnar på Wikegård, andra tycker att den självutnämnda journalisten Joakim Lamotte är ett geni när han sitter och gapar på sin vlogg och slår in öppna dörrar och ger SD allt högre procentenheter.
Rickard Olsson, programledaren för ”Vem vet mest” berättade i radio för ett par år sedan att många mailar till programmet och vill påpeka fel. Han sade då att de som är arga och aggressiva, och minsann ska skälla ut programmet för deras låga kunskapsnivå, i de allra flesta fall har fel (det brukar röra sig om att den bittra människan inte märkt att hen sitter med gamla fakta), medan de som är ödmjuka och mer försiktiga: ”ni har säkert lagt märke till det, men jag tror det blev lite fel...” lika ofta har rätt. Jag tror att vi kan se en tendens till det höga tonfallet är en kompensation för att personen egentligen inte har tillräckligt med fakta att stå på.
Det här märkte jag också, föga överraskande, i SD. Det behövde inte ens handla om politik, men om vissa hade en bestämd uppfattning och jag sade emot med argument baserade på fakta, kunde det hända att jag antingen blev förminskad eller att den andra personen började skrika som en besatt. I det fallet kan jag även undra om vederbörande verkligen mår bra…
