Funderingar kring partiledardebatten med inriktning mot inkludering och blockpolitik
Igår var det partiledardebatt i Agenda, den första frågan som diskuterades var integration/migration, en fråga som kommit att bli väldigt viktig för väljarna den senaste tiden. Kanske inte så konstigt med tanke på att samhället står inför en svår utmaning att ta hand om de människor som kommer hit.
Vad som gör mig lite betänksam är att ingen lyfte fram begreppet inkludering, något som kan ses som en förutsättning för mångfald, då det bygger på att alla människor ska inkluderas i samhället. Det skulle således vara rimligt att snarare använda inkludering än integration eftersom integration vittnar om att en person som kan anses avvikande måste anpassa sig för att passa in i befintliga mönster, medan inkludering istället snarare uppmuntrar till att bibehålla människors olikheter och uppmuntra till att vara avvikande. Men om inte inkludering rent av ska ersätta integration, borde det åtminstone ses som en del av integrationsprocessen.
Jag vill också lyfta blockpolitiken, vilket är något jag själv finner oerhört intressant och är lite av mitt favoritområde, min C-uppsats i statsvetenskap berörde just detta och jag hoppas att jag får chansen att skriva en masteruppsats inom området. Är det exempelvis rimligt, ur ett representativt perspektiv, att ett parti på drygt 6% (Miljöpartiet) ska kunna sitta i regeringsställning, eller att ett parti på 5,7% kan få vågmästarställning och därmed chansen att avgöra varenda fråga (Sverigedemokraterna efter valet 2010)? Men jag anser också att blockpolitiken leder till än större polarisering mellan de båda sidorna och således även mer prestige. I ett läge där inget av blocken är i närheten av egen majoritet är det inte bra att fastna i det tunnelseende som präglar alltför ideologiskt övertygade partier och företrädare, det ger SD fritt spelrum.
Annie Lööf vill absolut inte regera med SD utan är tydlig med att hon vill byta regering och fortsätta med alliansen. Men ingenting pekar på att alliansen ska kunna bilda en regering utan Sverigedemokraterna och i så fall hamnar Centern i en mycket prekär situation. Det syns att Jimmie Åkesson njuter av att påpeka att Lööf är beredd att ge avkall på sin egen politik för att hålla honom och hans parti utan reellt inflytande. Där kan Centern hamna i en situation då de måste välja det minst dåliga alternativet ur deras synvinkel, i det läget vore det faktiskt mer rimligt om Lööf sökte samarbete eller åtminstone stöd åt Stefan Löfven. De befinner sig visserligen på olika sidor av den politiska skalan, men de ligger båda nära mitten och framförallt delar de en demokratisk grundsyn som sätter människovärdet främst.
Löfven vill gärna luckra upp blockpolitiken och sannolikt hoppas han på att kunna sitta kvar i regeringsställning efter valet, men att samarbeta med olika partier i olika frågor. Om han lyckas skulle Socialdemokraterna i vissa frågor kunna söka samarbete med Vänsterpartiet och i andra med Centerpartiet och Liberalerna. Det känns avlägset, men det skulle göra att fler åsikter fick gehör. Och med anledning av att båda blocken skanar egen majoritet skulle det vara ett intressant scenario,
