Vikten av inkludering av olikheter i samhället
Inom många olika delar av samhället är en viss specifik grupp enormt överrepresenterade i förhållande till det övriga samhället. Inom en sådan del är det väldigt svårt att passa in för den som inte är en del av majoriteten och dess normativa förväntningar. Ett konkret exempel är ståplatsläktare, eller klacksektioner om ni så vill, där de allra flesta är vita, heterosexuella (det står stämplat i pannan på dem, vissa klackar kan till och med komma med direkt homofobiska tillmälen) män fullpumpade av testosteron, alkohol och ett behov av att ständigt hävda sin ”manlighet”. I det fallet är det oerhört svårt för någon som inte tillhör den gruppen. Den som inte tillhör den normen måste på något sätt anpassa sig majoritetens åsikter och uppförande för att få vara en del av sammanhanget. Istället för att inkludera en sådan individ genom att vara öppen för att vidga sina vyer och få nya perspektiv, tvingas istället berörd person att ändra på sig för att ses som en del av gruppen.
Det här gäller såklart inte bara ståplatsläktare, utan förekommer inom flera olika delar av samhället. Ett annat konkret exempel kan vara nyanlända som för att bli en del av samhället måste anpassa sig till majoritetssamhället för att bli accepterad (detta varierar såklart i grad beroende av sammanhang). Det gäller också HBTQ-personer eller andra som på något sätt ”avviker” från de normativa förväntningar som kommer från delar av majoritetssamhället. Olikheter ska ta tillgodoses och uppmuntras, vi är alla olika och varför ska inte alla få vara som de är? Jag vill till exempel bli respekterad för den jag är, för att jag lever för mitt fotbollslag som jag dyrkar som en religion. Men då måste också jag respektera andra. Behandla andra såsom du själv vill bli behandlad, det är inte svårare än så.
Jag misstänker att en majoritetsgrupp med samma normativa förväntningar på alla runtomkring upplever en ”avvikande” person som någon som hotar deras existens. Men det är inte sant. Den rädslan är både överdriven och obefogad, även om jag själv hade en sådan känsla en gång. Jag var livrädd för att statyerna av Karl XII och Gustav II Adolf skulle tas bort och att Sveriges historia därmed skulle försvinna. Nu förstår jag hur befängd den känslan var, historien sitter inte i statyer och dessutom är det ganska bisarrt att tycka att det är så viktigt. Det gör dock att jag förstår hur en stereotyp majoritetsgrupp tänker, samtidigt kan jag inte låta bli att finna det märkligt att vuxna människor inte kan se längre än till sin egen nästipp. Men för att citera mobben i Skönheten och odjuret: ”Det vi inte förstår kan vi inte tycka om.” Det stämmer väl in på den typ av människor som till varje pris vill att alla ska passa in i samma mall och mönster.
