Opinionsblogg

Identitetskriser

 

”Till er rasistiska jävlar, nationalister och nassesvin, har jag bara en sak att säga: väx upp någon gång era glin.”

Texten är skriven av punkbandet Radioaktiva Räker och låten heter ”En näve hat”. Det var den typen av musik och texter som, under min tidiga tonår, väckte mitt politiska intresse. Flera band jag lyssnade på och uppskattade var Ebba Grön, Asta Kask och Strebers, vilket är ganska uppseendeväckande med tanke på mitt senare partival. Rent musikmässigt är dock inte steget från Strebers och Dia Psalma speciellt långt till Ultima Thule, så när jag gick på gymnasiet var det nästan uteslutande dem jag lyssnade på och, som jag redan tidigare skrivit om här, var inte det bra för min utveckling.

Jag tror att många kan känna igen sig i att tonåren på många sätt är en svår ålder. Somliga försöker sannolikt göra allt för att passa in, jag kan i viss mån säga att jag gjort det, men på det stora hela var jag en rebell som skulle gå min egen väg, säkert var jag inspirerad av musiken jag lyssnade på. Jag har alltid gjort mina egna val, på gott och ont. Fördelen är att jag kunnat hitta stigar som andra missat, medan nackdelen är att jag ibland trampat rejält i klaveret.

Det var under den här tiden på högstadiet jag började hålla på fotbollslaget West Ham United, alla andra höll på europeiska storklubbar eller de bästa svenska lagen. Jag ville dock ha ett annat lag. Jag kan även säga att jag kunde mer om mitt lag än de flesta andra kunde om sitt, dels för att jag var väldigt intresserad, men också för att det fanns viss prestige i att veta mycket om sitt lag. Jag minns också att jag var tvungen att kunna mycket för att inte bli hånad och anklagas för att inte vara en ”riktig supporter”. Det klarade jag mig ifrån, istället ansågs jag vara en nörd som kunde FÖR mycket. Hur jag än gjorde blev det fel, och därmed började jag formas som en ensamvarg. Det resulterade i att jag senare satt ensam och filosoferade kring Ultima Thules texter och formade mina politiska åsikter därefter.

Jag valde handels-och administrationsprogrammet på gymnasiet, nu har jag snart en kandidatexamen i statsvetenskap- outgrundliga äro Herrens vägar. Men det är också tämligen omöjligt att veta vad man vill göra med sitt liv när man är 15, därför är jag glad att jag fick högskolebehörighet trots att jag gick en praktisk linje. Jag tror också att min missnöjdhet blev än mer utbredd under den här perioden eftersom jag inte tyckte om programmet, men det förstod jag inte då. Jag gjorde egentligen ingenting mer än jag behövde vid den här tiden och levde bara för helgerna och kvällarna med fotboll och hockey, det i sig är väl inget fel, men det kan ju vara bra att hitta meningsfullhet mellan matcherna. Det var tur att jag hittade statsvetenskapen och kunde finna en plats som passade mig och därmed en trygghet i mig själv. Nu känner jag mig väldigt säker i min identitet och vet att ingen hotar min existens och därmed behöver jag inte vara missunnsam mot andra.

Kommentarer

Kommentera