Eftertankens kranka blekhet
Jag tänkte fotsätta lite på samma spår som senast. Den här gången genom att skriva om det svåraste jag någonsin kommit fram till, dvs att SD har fel och därmed att det jag trott på bara var en illusion och att jag låtit mig grundluras.
Sverigedemokraterna är förmodligen det politiska parti i det här landet som omsätter flest företrädare, är det inte partiet som utesluter alltför korkade medlemmar så är det medlemmar som väljer att lämna eftersom de antingen insett att det inte var fullt så roligt att läsa alla papper inför fullmäktigesammanträden eller är bittra för att de inte fått de positioner som de själva anser sig vara värda.
Mig veterligen är jag den enda som faktiskt erkänner att jag gjorde bort mig som engagerade mig i partiet och medger att jag var, bitter, obildad och oprortionerligt nationalromantisk. Det är jag glad att jag växte ifrån. Det skulle för övrigt inte heller vara helt fel om fler politiker kunde medge att de faktiskt haft fel ibland, ödmjukhet är underskattat.
Förutom att jag märkte att SD inte levde upp till mina värderingar och, därför inte ville vara en del av partiet, så var det jobbigaste under den här tiden att jag tvingades umgås med människor som bara sög all energi ur kroppen på mig. Eftersom jag var öppen med att jag var betydlig mindre konservativ och, även högre utibldad än de flesta andra i partiet, så var det ganska uppenbart för mig att jag inte passade in i rörelsen och det medförde att det var ytterst få jag kunde umgås med överhuvudtaget. Till en början försökte jag intala mig att de bara rörde sig om enskilda företrädare, men jag tvingades inse att SD är ett parti som är till för konservativa arbetare och så länge de tillhör den så kallade "nationella rörelsen" så kommer de också att attrahera riktiga stolpskott. Jag insåg då vad SD måste vara för parti med tanke på vilken typ av människor som tilltalas av deras politik, och att jag inte är en av dem. Vid den här tiden var det följande uttryck som ledde mig väg: "När vägen till målet är jobbigare än glädjen över att nå det är det dags att byta spår." Det är inte att ge upp, det är att ta hand om sig själv. Jag var påväg ner i djupet med ett sjunkande skepp och var tvungen att lämna det för att inte följa med.
Den här resan jag genomfört är för mig ett konkret exempel på att var du än är och vad du än gör, så är det alltid viktigt att fundera över vad du gör, vad du säger och hur det upplevs av andra. Det är aldrig försent att tänka om och ändra sig. Det behöver inte vara stora saker utan bara små konkreta steg som gör att du både kan utvecklas själv och kanske även ge andra en bättre vardag. Välsignad vare den syndare som bättrar sig.
