Vikten av att känna en trygghet i sig själv
Av egen erfarenhet är jag övertygad om att det är viktigt för oss som människor att känna en trygghet i sin egen identitet och i sin omgivning, så har det åtminstone varit för mig. Jag ska inte föra någon annans talan, men jag tror att många kan känna igen sig. Jag har under många år varit av uppfattningen att det är nödvändigt att känna en trygghet i sin egen kultur och tradition för att kunna acceptera andras, varav jag blev sorgligt nationalromantisk. Vilket hade direkt motsatt effekt eftersom det inte alls gjorde mig trygg i mig själv utan istället bara var rädd för att traditioner och historiska symboler som statyerna över Karl XII och Gustav II Adolf skulle försvinna. När Miljöpartiet skrev en motion om det sistnämnda för ett par år sedan fick jag nästan panik, och det är såklart inte sunt. Jag har släppt den patriotismen helt, likväl kommer jag förstås sitta och skrika när skid-VM börjar nästa vecka, men det är inte riktigt samma sak.
Tryggheten jag pratar om i det här fallet berör således inte någon form av nationell gemenskap, den är egentligen inte kollektiv överhuvudtaget. Jag syftar snarare på att det är viktigt att känna sig trygg i vem jag är som individ, vart jag är på väg i livet, var jag vill bo och vilka karriärval jag kommer göra, etc. I dagens samhälle finns enorma valmöjligheter, vilket är bra, men som också kan leda till en stress på grund av något som kan liknas vid prestationsångest. Jag har haft svårt att hitta min väg, det är uppenbart att högskolor och universitet är överrepresenterade av studenter som har föräldrar med akademisk bakgrund. Jag själv är praktiskt oduglig, jag är teoretiskt lagd, men det tog lång tid innan jag själv förstod det eftersom jag i rakt nedstigande led är den första akademikern i familjen. I mitt sökande utan svar blev jag nationalromantisk och konservativ, varav jag fann Sverigedemokraterna. Idag kan det liknas vid att jag körde av vägen i 210 km/h, inte särskilt lyckat. Jag får vara glad att jag kunde kliva ut utan större skada. Min utbildning har således inte bara gett mig nya perspektiv, gjort mig mer intelligent och öppen utan även gett mig känslan av att hitta "hem".
Även om jag ibland haft enorm tentaångest, alla som studerat kan säkert relatera till känslan av att ”jag MÅSTE bli godkänd” och jag mådde inte bra när C-uppsatsen skulle bedömas. Helhetsmässigt har jag dock lyckats hålla den här ångesten på en rimlig nivå, i det avseendet har jag två klubbar att tacka- Västerås Hockey och West Ham United. Vetskapen att de kommer spela sina matcher och jag kommer kunna se och njuta av dem oavsett hur det går för mig har gett mig en enorm trygghet. Det är som en kyrklig fristad för mig som inte tror på Gud, i den bemärkelsen finns faktiskt vissa likheter mellan sport och religion. Jag är väldigt nära en kandidatexamen nu och jag tror ärligt talat inte att jag klarat av det utan mina lag.
Jag är av uppfattningen att en liknande form av tillflyktsort, en plats eller tidpunkt där du kan slappna av och koppla bort allt som är jobbigt är något som alla skulle må bra av. Den kommer såklart se olika ut för alla, jag kan exempelvis få en liknande känsla av att spela Xbox eller av att krama min katt. Andra kanske får den genom att ta en långpromenad, köra stenhårt på gymmet eller bara hänga med kompisar. Men hur som helst så tror jag att det är viktigt att hitta en trygghet i sig själv och i sin omgivning.
