Opinionsblogg

Jag väljer mina strider

 

Jag satt och funderade över vilket förhållningssätt gentemot dagens ämne som jag skulle utgå ifrån. Det är nog väsentligt för var och en att välja sina strider, men jag vill inte tala för, eller lägga orden i någon annans mun. Därför utgår jag från mig själv så får du som läser detta själv avgöra hur du skulle hantera liknande situationer.

För mig är det viktigt med mänskliga fri-och rättigheter, alla människor har rätt att själva välja sina vägar i sina respektive liv för att kunna uppnå sin fulla potential. Ibland möter jag människor som inte delar denna fundamentalt grundläggande värdering och då står jag inför ett val, antingen går jag in i ”strid” eller så ignorerar jag. Det sistnämnda gör jag väldigt sällan, då jag anser att den som är tyst och inte säger ifrån när någon beter sig dumt och säger idiotiska saker blir lika medskyldig. Dock händer det i enstaka fall att jag inte tar diskussionen speciellt långt, då jag inser att jag inte har något att vinna på att gå in i en debatt. Det handlar helt enkelt om att värdera situationen.

Om jag till exempel är på ishockey och någon på läktaren skriker något som är en bra bit över gränsen, så är det fullkomligt självklart att jag säger ifrån. Men detta har inneburit att jag missat ett par perioder på grund av att jag stått och tjafsat med människor som vägrar lyssna på mina argument och som ser det som sina rättigheter att bete sig som svin. Därför har jag nu lämnat ståplatsläktaren och sitter numera, det är inte för att jag inte är beredd att säga ifrån utan för att jag inte vinner något på att säga emot när 90-95% av läktaren är emot mig och de som inte är det är människor som jag kan tala med vid andra tillfällen. Det är helt enkelt inte värt att diskutera med berusade män som kan bli aggressiva, framförallt inte eftersom de är så numerärt överlägsna.

Ett annat konkret exempel är sociala medier. Jag brukar säga ifrån om jag ser att något olämpligt dyker upp i mitt flöde, det hände efter terrorattacken i London i våras då en fotbollssupporter skrev något grymt rasistiskt som jag anser skada både individer i samhället samt sporten och lagen varav han blockade mig och jag anmälde honom, Twitter gav mig rätt. Däremot skulle jag aldrig gå in på hatsajter och försöka säga ifrån, det vore att söka konflikt eftersom jag återigen skulle numerärt underlägsen tvinga utstå alla möjliga hemskheter och personangrepp utan att få något för det.

Ett tredje exempel är situationer då bekanta säger dumma saker, givetvis säger jag ifrån även där. Men det händer, beroende på hur nära band vi har, att jag undviker hetsiga diskussioner för att undvika att det utvecklas till konflikt. Jag tolererar inte negativt beteende, men frågan är då hur grovt det är och om jag vinner något.

Återkommande i alla sammanhang är att vissa använder mitt politiska förflutna som ett argument mot mig: ”du har varit SD:are, du ska inte komma och snacka.” Det argumentet gillar jag inte eftersom det vittnar om att personen inte förstår att jag lämnade partiet för att jag insåg att de inte delar mina värderingar, inte för att jag har ändrat mina värderingar. Jag har exempelvis aldrig kallat chokladboll för något annat än just chokladboll, men somliga tycks tro att jag bara vänt kappan efter vinden. Men inom SD fick jag ofta höra att jag var för PK, det kanske säger någonting. Däremot gör min bakgrund att jag mycket väl ser hur negativa ordval kan påverka människor, varav jag blir extra mån om att ett hårt och orättvist språkbruk aldrig får accepteras. Därför kommer jag alltid säga ifrån när människor går över gränsen, men jag överväger varje situation för att bedöma hur långt jag ska ta striden i varje enskilt fall. Pajkastning leder inte till någonting.

Kommentarer

Kommentera