Opinionsblogg

Minoriteter i ett svartvitt-tänkande samhälle

 

Vi lever i ett av världens mest öppna samhällen, likväl känns det ibland som att majoritetssamhällets syn fortfarande är väldigt svart och vitt och helt missar den stora gråzonen som många befinner sig i. Jag syftar på att samhället fortfarande förväntar sig att människor ska vara på ett specifikt sätt beträffande etnicitet, sexuell läggning, könsidentitet eller vad det nu kan vara. Många minoriteter får överhuvudtaget inte en chans att känna sig välkomna utan förbises av samhället, vissa går till och med så långt att de aktivt motarbetar rättigheter för dessa grupper. Ja, jag syftar på Sverigedemokraterna. När riksdagen för ett par år sedan tog bort steriliseringen vid könsbyte (milt uttryckt rimligt om ni frågar mig) brölade Björn Söder på Facebook något i stil med hur hemskt det var att ”mammor kan bli pappor” samtidigt vill de ta bort diskrimineringsombudsmannen utan att ersätta denna med något annat, de har inga andra åtgärder att förbättra integrationen än att stoppa invandringen, etc.

Det gör att människor som röstar på SD, kanske utan att tänka på det, också röstar nej till minoriteters rätt att leva sina liv som de vill. Det förstod inte jag förrän jag fick det berättat för mig, det var en ganska obehaglig upplevelse. Jag levde i en nationalromantisk bubbla och såg inte fullt ut vad jag gjorde. Det är inget ovanligt, jag tror faktiskt många som röstar på SD inte vet vad partiet tycker i den här typen av frågor och framförallt förstår de inte vilka konsekvenser det får för individer. För att även om SD inte skulle sitta i regering, så gör det fruktansvärt ont för en utsatt minoritet att se deras siffror, för en sådan individ är en person som röstar på SD en person som hotar hela dess existens.

För egen del är jag väldigt priviligierad, den enda uppenbara avvikelsen från normen jag har är en överdriven kärlek till ett fotbollslag och en hockeyklubb. Det går såklart inte att jämföra med att befinna sig i någon av de mest utsatta grupperna. Dock förstår jag känslan. Det är nämligen jättejobbigt att leva för sitt lag och behöva uppleva folk som hånar en och skrattar när det går dåligt eller för den delen bara rycker på axlarna och säger: ”det kan väl inte vara så farligt?” För mig är det så farligt. Jag lever för mitt lag, jag spenderar dyra pengar för att se dem och köpa souvenirer, jag anpassar mina studietimmar och arbetsscheman efter matcherna. Jag genomled ett hemskt jobb under sommaren som satte mina största fobier på prov för att ha råd att åka på en fotbollsresa i september.

Det är mitt liv, så tro mig jag förstår hur det är när samhället inte förstår ens identitet. Likväl är det inte i närheten av att vara en utsatt minoritet, om jag multiplicerar min känsla av inte bli förstådd och att vara förbisedd med 10 eller 100 så kanske jag kommer i närheten. Men den största skillnaden är att min existens som sportfåne aldrig kommer hotas, därför att ingen kommer förneka mig rätten att se mitt lag. Det jag vill ha sagt är att det finns väldigt många gråzoner emellan det svartvita tänkandet där vissa minoriteter är mer utsatta än andra. Ingen ska behöva må dåligt över sin bakgrund eller sin identitet, ska det vara så svårt att anamma en sådan självklarhet?

Kommentarer

Kommentera