Opinionsblogg

Jag var tvungen att hitta min egen väg

 

Under min tid i SD var det många, för att inte säga de flesta, av mina närstående som påpekade att det var dumt av mig att engagera mig i det där partiet. De allra flesta var nog välmenande och tänkte nog i första hand på mig och att jag slösade bort mitt politiska intresse och min kunskap på ett sådant parti, problemet var bara att ingen riktigt förstod mig och mitt nationalromantiska band. Framförallt var ingen lika insatt i partipolitik som jag, så argumenten räckte inte för att övertyga mig. En del kunde hålla med mig i enskilda sakfrågor och det fick mig bara att tänka: ”att jag nog egentligen hade rätt, men ingen förstod det.” Det inte jag förstod då är att det är betydlig skillnad på att tycka att SD har rätt i en enskild sakfråga (t.ex att de säger sig vilja värna om djurskydd och äldrevården) mot att sympatisera med och rent av engagera sig i partiet. Jag förstod helt enkelt inte, eller ville kanske inte se, partiets brister och mitt eget enkelspåriga resonemang. Det var lite tragikomiskt en gång när jag diskuterade med några SSU:are (runt 2010) och en av dem nästan slet sitt hår och utbrast: ”Du håller ju med mig, hur kan du engagera dig i ett högerpopulistiskt parti!?”

Idag kan jag utan omsvep ge rätt åt alla som uttryckt sitt missnöje över mitt partival, men jag var tvungen att inse det själv. Jag behövde själv famla i mörkret och se sanningen, att folk talade om för mig vilket misstag jag begått med argument som jag inte förstod och inte kunde relatera till hjälpte inte. Hade jag lämnat SD för att andra sade åt mig att göra det, skulle jag kanske fortsatt sympatisera med dem i smyg. Nu fick jag med egna ögon se deras dubbelmoral, vilka förödande konsekvenser deras förkastliga politik skulle få och framförallt lärde jag mig att tänka kritiskt och på så sätt själv kunna ifrågasätta SD:s retorik och därmed även tvingas inse att jag hamnat fel och således både sitta med erfarenheter som kan vara till nytta för andra att ta del av och dessutom kan jag vara säker på att jag själv aldrig mer kommer låta mig lockas av hat och populistiska lögner.

Jag har lockats av löften och tal, men i slutändan har jag alltid gjort egna val. Det har alltid varit viktigt för mig att inte göra något för att andra säger det, utan för att jag själv vill det. Ibland har det gjort att jag stött på törnar i jakten på livets rosor, men jag går min egen väg. Jag är säkert fortfarande en konstig filur, excentrisk brukar jag säga, men jag kommer aldrig döma en människa ohörd och jag kommer aldrig mer att vara missunnsam mot andra tilltalas av de extrema krafterna.

Kommentarer

Kommentera