Andra frågar: ”Vad gjorde du i det där partiet?”
Som en fortsättning på mitt förra inlägg tänkte jag gå vidare med en annan fråga som jag ofta får: ”vad gjorde du i SD?” Det intressanta med just den frågan är att den kan ställas på olika sätt, en del ser mig öppet ta ställning för mångfald och öppenhet varav de snudd på lyriskt ställer frågan som att de inte kan förstå hur jag kan ha varit med i SD. Andra hör mig baktala och förkasta allt vad Sverigedemokraterna står för och ställer därav frågan lite mer misstänkt som att de tänker att jag bara snackar skit om SD för att jag tror att det är vad folk vill höra. Frågan ställs av olika anledningar, men svaret är detsamma oavsett och det är ett svar med många bottnar.
Jag har berört det så mycket att det kanske börjar bli lite för mycket upprepningar, men samtidigt finns det hela tiden nya infallsvinklar att utgå ifrån. Jag har nämnt att jag bara sett ensam, lyssnade på Ultima Thule och formade extremt patriotiska idéer. Tankar som ledde till att mina viktigaste frågor var att resa statyer över gamla kungar. Men det är inte heller hela sanningen. För visst skulle jag ljuga om jag inte erkände att även jag haft ett enkelspårigt tankesätt och hittat enkla lösningar på svåra frågor, rätt iakttagelse men fel slutsats är nog det mest talande uttrycket för min tankeverksamhet vid den här tiden. Jag skyller detta på okunskap och otrygghet, vilket förmodligen är de två vanligaste skälen till att högerextrema åsikter formas.
Samtidigt tror jag också att det kan ha varit ett rop på uppmärksamhet. Eftersom jag satt för mig själv hade jag inget socialt umgänge att tala om, något som, trots att jag själv valde det, gjorde att jag kände mig förbisedd av omvärlden och även om jag var (och är) en ensamvarg betyder det inte att jag ville vara helt ensam hela tiden. Det här formade en tanke om mig själv: jag kan inte vara älskad (dåligt självförtroende), så hellre att jag är hatad än ignorerad, då ser folk mig i alla fall. Det här var idiotiskt tänkt och desperat från en man som inte tänkte rationellt. Det här försvann i takt med min utbildning samt att jag började få vänner och all positiv respons jag fick efter mitt uppmärksammade avhopp visade mig hur fel jag haft och att jag inte var så en obetydlig parentes som jag tidigare trott.
Det intressanta och lite komiska i det här sammanhanget är att jag även fick enormt mycket lovord om min potential som politiker från SD:are under tiden där, vilket var en orsak till att jag själv kunde se att jag var alldeles åt skogen för bra för det där partiet (det säger mer om dem än om mig). Å andra sidan var det andra personer utanför detta sektliknande parti som påpekade att jag slösade bort min intelligens på SD och som lyfte fram att jag ofta inte ens tyckte som dem, dock var jag tvungen att komma på det själv och jag är glad över att jag i slutändan lät de goda och genomtänkta argumenten segra.
Jag kommer aldrig glömma hur jag hade en mentor på gymnasiet som sade åt mig något i stil med: ”Ja du, Jesper. Du får tycka vad du vill för min del, men du är ju en smart pojk så jag tror att du en dag kommer fråga dig själv: ’vad fan gjorde jag i det där partiet?’” Det tog några år, men sedan insåg jag hur rätt han haft och jag skrev till honom och berättade att han hade haft rätt och jag hade haft fel. Jag tror att han blev glad, han tackade i alla fall.
