SD skor sig på att missnöjets gnista har växt till en flammande eld
Att säga att Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti är ungefär som att konstatera att solen är varm, det behövs vare sig syn eller hörsel för att dra den slutsatsen. De skulle kanske inte erkänna det själva, men för oss andra är det uppenbart att det är så. Nästan lika tydligt är det att människor i samhället blir alltmer missnöjda, vilket innebär att SD allt jämnt fortsätter växa trots alla skandaler, fastän det för en rationellt tänkande individ är helt obegripligt.
Vi har så sent som de senaste dagarna kunnat läsa sajten IRM rapporterat om hur SD Hallands distriktsordförande sagt att ”muslimer är ondska” (http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=128&artikel=6681460). Ett uttalande som i rimlighetens namns borde orsakat storm i partiet och en rejäl dykning i förtroende bland väljarna, något som uteblivit i vanlig ordning.
Missnöje är inte ett nytt samhällsfenomen, men med dagens möjligheter att snabbt nå ut via sociala medier samt alla alternativa medier som sprider lögner för att hetsa och sprida hat så har missnöjet eskalerat i och med att grupper och individer påverkar varandra till ett negativt beteende.
Många av dessa människor är såklart fientligt inställda gentemot människors olikheter i största allmänhet, men det finns också en grupp som egentligen inte ens är speciellt intresserade av politik utan bara är missnöjda. Jag hade exempelvis en skolkamrat på gymnasiet som sade att han skulle rösta på SD i valet 2010 bara av det enkla skälet att Mona Sahlin hade uttryckt sin förskräckelse inför att de kunde komma in i riksdagen. Jag tvivlar på att personen ifråga ens hade läst SD:s partiprogram, utan ville bara ställa till det för politiker som han bestämt sig för att han inte gillar, och fastän det låter ganska bisarrt är det nog många som tänker så. Därför är det inte Sverigedemokraternas egen förtjänst att de växer, de rider bara på en våg av missnöje som breder ut sig i den här delen av världen, men det innebär också att det inte spelar någon roll vilka tokerier och hemskheter de hittar på.
Tänk om dessa arga individer kunde använda sitt engagemang, som uppenbarligen finns där, till något konstruktivt istället för att bara vara missnöjda och såväl bittert som okunnigt gnälla över hur fel allt är. Tyvärr vet de sannolikt mycket väl om att det finns en väg som både är ljusare, gladare och trevligare, men de vill inte gå den för att de på något sätt envist bestämt sig för att välja den griniga och smala vägen. Jag skulle tro att en förklaring är att de upplever att öppenhet gentemot omvärlden och andra människor hotar deras inskränkta existens och det gör dem otrygga. Det medför att det oftast är helt meningslöst att försöka föra en resonabel diskussion med en sådan person, eftersom vederbörande helt enkelt inte vill lyssna till logiska argument.
