Opinionsblogg

Så blev jag aktiv i SD från början

 

Att jag idag tar fullständigt avstånd från SD, deras parti och åsikter framgår förmodligen med all önskvärd tydlighet för alla som känner mig och som läser mina inlägg.  Jag har heller aldrig identifierat mig som rasist, homofob eller sexist och jag tror heller inte ens någon utanför partiet som kände mig som SD:are hade betraktat mig som något av detta. Men då kommer såklart följdfrågan: varför engagerade jag mig i SD från början? Jag har tidigare berört hur jag drogs till SD, därför tänkte jag mer rikta fokus på hur jag tog steget från att vara stödmedlem till att faktiskt bli aktiv.

Det hela började med att jag började kontaktas av SD via brev, mail och telefonsamtal och blev inbjuden till årsmöten, bildande möten och årsmöten. Ett problem som jag hade då, och som jag fortfarande har, är att säga nej, så trots att egentligen inte kände mig jätte sugen på att engagera mig gick jag på SD Salas årsmöte 2013. Där träffade jag SDU Västmanlands dåvarande ordförande och fick således börja följa med på skolbesök. Att åka runt till gymnasieskolor och informera om politik tyckte jag verkligen om, jag har alltid gillat att diskutera. Det var särskilt roligt när samtalen blev längre och mer djupgående, vilket jag verkligen lärde mig av, till skillnad från många andra lyssnade jag nämligen på motargument. Jag började till exempel förespråka genus efter att jag diskuterat med en tjej som frågade varför inte SD inte gillade genus. Jag sa då: ”Jag tycker inte att det behövs. Jag brukar själv sitta och gråta framför Disney-filmer och fotbollsmatcher, jag blir inte mindre man för det.” Hon tittade lite misstänksamt mot mig och sa: ”fast nu förklarade du ju precis varför genus behövs.” Där blev jag ganska ägd av det enkla skälet att jag inte var tillräckligt insatt i vad genus innebär. Ett konkret exempel på att en åsikt alltid ska baseras på fakta och inte på subjektiva tolkningar, dessutom bör man undvika att ha synpunkter om saker som man saknar kännedom om. Men jag har också lärt mig mycket av att prata med andra individer och fått nya perspektiv den vägen, jag hade tidigare bara suttit ensam och funderat och det är inte bra.

Men det var ju inte bara diskussionerna som var det roliga med skolbesöken. Jag var i särklass mest aktiv i distriktet och var erkänt duktig på att argumentera, jag fick även mycket ryggdunkningar för att jag alltid ställde upp. Jag hade aldrig fått komplimanger och lovord tidigare, nu fick jag helt plötsligt både beröm och uppskattning. Det var såklart väldigt stort för mig och kanske kan det göra det förklarligt att jag inte hoppade av så fort jag märkte vissa strömningar i rörelsen. Redan i samband med det första skolbesöket var det en högt uppsatt som satt och lyssnade på vitmaktmusik. Och jag pratar inte om Ultima Thule, jag pratar om ett rent antidemokratiskt band som bara sjunger om att hänga politiker(!). Jag intalade mig själv att det inte var representativt för partiet, men jag tvingades senare inse att jag var lurad. När jag väl kom till den insikten brast det för mig och jag tänker nu fortsätta arbeta för att blad för blad slita sönder SD:s blåsippa, allt för att inte fler ska göra samma misstag som jag och för att få människor att förstå vad det är för parti vi pratar om, så att de inte kan gömma sig bakom Jimmie Åkessons slipade fasad.

Kommentarer

Kommentera