Miljöpartiet sjunker
I den senaste opinionsundersökningen från Inizio, som publicerades i Aftonbladet under gårdagen, dök Miljöpartiet till 2,5% (http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/zpAR4/mp-stortdyker--far-25-procent-i-nya-matningen). En anmärkningsvärt låg siffra, det är således relevant att prata om MP och Moderaterna som de partier i Sveriges riksdag som är i störst kris. Läs här hur Lena Mellin kommenterar läget: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/GWxMl
Det är inte speciellt överraskande att Miljöpartiet sjunker, i ovannämnda artiklar lyfts det fram att de inte har någon profilfråga som är viktig för väljarna och att Centern har minst lika stort förtroende i miljöfrågan. Dessutom påpekas det att Fridolin och Lövin båda har lågt väljarstöd och att förslaget om fotboja kan visa sig ödesdiger.
Det är givetvis ett stort problem för Miljöpartiet att en stor del av väljarkåren bevisligen har väldigt lågt förtroende för deras språkrör och att två tredjedelarna av deras väljare i valet 2014 är beredda att välja bort partiet, följdfrågan kommer naturligt: hur kommer det sig?
Det mest grundläggande som jag ser det är att Miljöpartiet, i sin roll som regeringsparti, har misslyckats med att genomföra sina vallöften och har både föreslagit och genomfört åtgärder som går emot både deras löften och deras partiprogram samt ideologi. Till exempel använde de valaffischer där taggtrådsstängsel klipptes av för att visa att de verkade för ett öppet, gränslöst samhälle, där alla skulle välkomnas. Därefter kom vår tids största flyktingkatastrof, vilket ställde allt på ända och tvingade MP att fatta beslut som de aldrig hade gjort under de omständigheter som tidigare varit rådande. Sannolikt hade de gröna väljarna förväntat sig att visionen om ett gränslöst samhälle, med mångfald, humanitet och öppenhet skulle råda oavsett vad som hände, men så blev det inte. Således tvingades partiet att vidta åtgärder som gick emot deras egna grundläggande värderingar och det är givetvis någonting som sticker i ögonen på människor som trodde på dem och som även får folk att fråga sig om de verkligen vet vad de pratar om och är regeringsdugliga.
Miljöpartiet är ett visionärt parti som har klara föreställningar om vart de vill nå, problemet är att det inte är lika lätt att ha stora ambitioner och visioner i regeringsställning som i opposition. MP har inte varit i regeringsställning sedan 2006 och under de åtta åren som gick hann de bygga upp gigantiska föreställningar om hur de ville att samhället skulle se ut och fungera, sedan hamnade de efter valet 2014 i en styrande position där visionerna måste vara snabbt genomförbara och då fick partiet problem. Dock ska det sägas att partiet drabbats av händelser som de inte själva styr över och som är ett väldigt otacksamt läge. Situationen har eskalerat på ett extremt sätt både gällande flyktingströmmar, men också beträffande terrordåd runt om i Europa, senast också i Sverige. Det gör att Miljöpartiet tvingats hantera situationer som varken de eller övriga politiska Sverige råkat utför tidigare och då blir det också svårt att arbeta mot ett visionärt och långsiktigt mål, framförallt att visa att partiet fortfarande vill föra samhället åt det hållet.
Men det har också varit turbulent inom MP, Mellin nämnde Mehmet Kaplan. Men även språkröret Åsa Romson tvingades lämna sin plats och sådana händelser skakar såklart om partiet internt samtidigt som det påverkar opinionen. Ett så kallat ”anti-etablissemangsparti” som SD sjunker inte inte i opinionen, eftersom deras missnöjda väljare nästan anser att "det är så det ska vara". För ett seriöst parti är det dock desto mer problematiskt. Dessutom ska det också nämnas att hela Europa präglas av en högerextrem och nationalistisk våg, det gör att läget blir svårt för ett parti som står för raka motsatsen. Fast det gör läget ännu värre för Milöpartiet, eftersom de inte ens lyckas få med sig de väljare som delar denna ideologiska utgångspunkt.
Det är långt kvar till valet och MP har alla möjligheter att vända skutan och bibehålla sin riksdagsplats, de har bra företrädare som kan sina saker. Likväl behöver partiet bli mer politiskt trovärdigt och hitta en balans mellan sina storslagna visioner på långsikt och mer realistiska förslag på kort sikt.
