Fotboll i terrorns skugga
Det har nu gått en vecka sedan det förfärliga dådet i Stockholm och i tider då världen skakas av terrordåd och andra hemska händelser känns det så konstigt att jag kan sitta och gråta för att ett fotbollslag har förlorat, medan människor dör i världen. Likväl skulle jag säga att fotbollen aldrig fyller en större funktion än vad den gör i svåra tider. Det finns ett uttryck som lyder: ”av allt som är oviktigt är fotboll viktigast.” Jag vet inte vem som myntade det, men det är väldigt träffsäkert.
Fotbollsresultat kan naturligtvis aldrig värderas lika högt som människors liv, men icke desto mindre kan den lilla läderbollen betyda mycket för människor och för samhällen. Det kan ge tröst i sorgen och en tillflyktsort för den som är i behov av stöd för att klara av vardagen. Samtidigt som den kan ge en chans för ungdomen att utöva idrott istället för att hamna i olyckliga kretsar och banor. Dessutom har fotbollen en förmåga att förena och förbrödra.
Låt mig berätta om när Frankrike vann VM-guld 1998, landet präglades redan då av segregation, splittring och rasism. Bland annat nådde det högerextrema partiet Front National framgångar och deras dåtida ledare Jean-Marie Le Pen gapade om att ”det minsann inte var ett franskt landslag, på grund av att en stor del av spelarna hade rötter i andra länder som inte ens sjöng med i nationalsången”. Vilket fick backen Lilian Thuram (född i Guadalope) att skråla ut Marseljäsen högst av alla bara för att visa honom. Det var då varenda invånare kunde samlas under ett landslag som gjorde det ingen hade trott på förhand. Det blev ett firande Frankrike inte upplevt sedan andra världskrigets slut och plötsligt, om så bara för en kort stund, fanns ingen segregering i samhället utan bara glädje och gemenskap. En gammal dam som sågs viftandes med en fransk flagga blev intervjuad av en TV-reporter och sade något i stil med:
”Jag har sparat flaggan sen vi befriades från kriget, jag har väntat på ett tillfälle att få använda den igen. Nu är jag ännu gladare än jag var då, för den här gången har ingen dött.”
Fotboll kan således ha en större betydelse än enbart volleyskott och frisparkar. Skänk en tanke till Borussia Dortmund, inför deras match mot Monaco i tisdags försökte terrorister spränga deras spelarbuss. Matchen blev såklart uppskjuten (bara en dag), varav många Dortmund supportrar öppnade sina hem för Monacos fans så att de skulle ha någonstans att ta vägen. Detta medan Monacos supportrar stod inne på arenan och skanderade: ”Dortmund!” ”Dortmund!” För att visa vördnad för sitt motståndarlag. Det som är så fantastiskt med det här är att de respektive lagen kommer från olika länder, vilket innebär att supportrarna sannolikt i många fall inte ens kan prata med varandra eftersom de inte förstår varandras språk. Ändå förenas de av världens enda gemensamma språk som alla förstår- fotboll.
Fotboll finns verkligen på hela planeten. VM-finalen 2006 sågs, enligt journalisten Erik Niva, av fem procent av jordens befolkning och det låter kanske inte så uppseendeväckan mycket. Men det handlar inte om fem procent av jordens dåvarande befolkning utan fem procent av de människor som någonsin vandrat på denna jord i hela mänsklighetetens historia och det gör siffran mer häpnadsväckande, såklart kan vi diskutera befolkningskurvor, men det är väldigt många människor. Det kanske kan ge en bild av hur stor fotbollen faktiskt är och det ger den en enorm genomslags kraft. (https://www.youtube.com/watch?v=YJ5oJQ8rBgk&t=957s)
Min övertygelse är att fotbollen har nycklarna till att låsa upp svåra samhällsutmaningar. Det kommer dock krävas att vi som älskar sporten fortsätter kämpa för att få bort huliganism och exkludering och ser till att den är öppen och tillgänglig för alla. Då kan fotbollen göra både enskilda samhällen och hela världen till en bättre plats och det är det värt att kämpa för.
