Opinionsblogg

Manlighetsnormer i samhället och på läktaren i förhållande till SD

 

Jag var på hockey i Uppsala igår. Det här handlar dock inte om matchen utan istället om ett beklagligt och obehagligt fenomen som är väl utbrett på läktaren. Det var ett tämligen ringa bortafölje som tagit sig till arenan, men som inkluderade ett par vuxna män som stod och skrek diverse okvädningsord om prostituerade kvinnor och deras vitala delar. När jag sa åt en av snubbarna att skärpa sig för att de betedde sig illa, och poängterade att deras uppförande inte vore acceptabelt någon annanstans i samhället, fick jag till svar något i stil med: ”vi speglar samhället.” Jag invände med att den enda del av samhället de representerar är den som utgörs av SD-sympatisörer. Han sken upp och skröt om att han var övertygad Sverigedemokrat tillika antifeminist och ville upprätthålla de traditionella och stereotypa könsrollerna. Det här känner vi igen som manlighetsnormer, tyvärr ett allt för vanligt fenomen på läktare inom fotboll och hockey. Finns det två delar av samhället som specifikt behöver rikta fokus på genus och jämställdhet så är det sympatisörer till SD och vissa delar av supporterklubbarna. SD har svårt att attrahera kvinnor, vi vet varför, också på läktaren är män klart överrepresenterade och det är inte konstigt att inte fler kvinnor går på matcher med tanke på attityden som är rådande hos vissa män som fått i sig en alltför stor mängd alkohol.Tyvärr är det också så att de som är i störst behov av dessa åtgärder är de som är minst benägna att genomföra dem. Försök föreslå för en genomsnittlig SD-sympatisör att läsa en kurs i genusvetenskap eller gör detsamma med en radikal supporter så får du se responsen...

Manlighetsnormer ser likadana ut oavsett var i samhället vi möter dem och de enda som kan åtgärda problemen är de som är en del av dem. SD måste själva se problemen i partiet för att kunna bli mer jämställda, på samma sätt så måste vi supportrar förstå att det är vi som måste sätta ner foten och motverka dessa normativa strömningar. Jag kan inte tala för alla supportrar, men jag ska allt vad jag kan för att komma till bukt med det här problemet.

Jag brukar prata om min egen väg till SD, den som gick genom identitetskriser och bristen på social tillhörighet och som ledde till en nationell identitet. Men jag tror att de radikala "supportrar" som väljer SD kan ha en annan utgångspunkt. Det här är nämligen inte ensamvargar, utan fungerar snarare som en flock bestående av obildade män. Jag kan hos dessa personer märka ett egoistiskt tankemönster med idéer om att människor måste bidra till samhället för att räknas. Dessa SD-sympatisörer vill inte betala skatt för att hjälpa de som är utsatta, de ser i första hand till sig själva och anser snarare att alla människor alltid har ett eget ansvar. Jag menar att ett sådant egensinne är direkt obehagligt. I förhållandet mellan rättigheter och skyldigheter emellan samhället och befolkningen så är min utgångspunkt att det i första hand är samhället som ska finnas till för sina invånare och inte tvärtom. Jag är av uppfattningen att alla människor har olika förutsättningar och att samhället ska hjälpa dessa att uppnå sin fulla potential. 

Kommentarer

Kommentera